Konservatismens tre hörn

En intressant sak som den ypperliga statsvetaren Katarina Barrling, i partiledarutfrågningspanelen, nämnde i gårdagens partiledarutfrågningspanelsamtal, var den Omstridda Triangeln. Om jag så får kalla den.

Partiledarutfrågningen, som jag nämnt här, är ett ypperligt sätt att snabbt och enkelt sätta sig in i vad partierna vill åstadkomma. Eller, skulle så vara om inte somliga for med så väldans mycket osanning. Jimmies jämmer i gårdagens utfrågning lät i stora delar rimligt – det är först när man granskar SD:s faktiska beteende i riksdagen som man ser att välfärdsflukten luktar falskt och fusk. Nooshi Dadgostar reder ut ett och annat här.

Att norrmän skulle jobba i den svenska vården är också en rolig tankefigur. Efter att själv ha slavat i Norge i flera vändor vet jag att norrmännen inte ens jobbar i den norska vården. Och av alla de många svenska sjuksköterskor jag känner så söker de flesta sin utkomst i Danmark och Norge, pga. inte rimliga löner och villkor i Sverige. Alltså – Jimmies förnekande av arbetskraftsinvandringens betydelse är enkom fjant.

Slutligen, nolltoleransen är naturligtvis fejk. Den saken har jag rett ut relativt grundligt här. Håller du inte med? Följ IRM på Twitter i tjugo minuter. Läs SD:s Principprogram. Tänk lite på 90-talet.

Hur som helst. Det Barrling poängterade, och som jag med varken finess eller eftertanke döpt till den Omstridda Triangeln, är socialkonservatismens plats på den politiska höger-vänster-skalan. SD må stå nära Alliansen i frågor om skatter, brott och straff, försvaret, jämställdhet. Men samtidigt vurmar Sverigedemokraterna nostalgiskt efter gångna tiders folkhems-idéer. Vad som de facto är snack och vad som är verkstad är som nämnts alltid svårt att avgöra vad gäller SD, men poängen är att socialkonservativa kan sägas tangera båda högern och vänstern.

Jag har tidigare (även här) nämnt det absurda i att Allianspartierna samarbetar med varandra. KD är socialkonservativa, M är nyliberala, Fp var en gång i tiden socialliberala, C är nyliberaler men med en konservativ väljarskara i den jordbrukssektor som historiskt sett alltid lutat sig mot protektionism snarare än frihandel. Jag ser detta som djupt motsägelsefullt. Andra ser det som ett falsarium – Göran Greider skriver här att nyliberalismen är den enda idé som får ta plats i högern idag. Där jag ser en ideologisk konflikt ser Greider en ideologisk likriktning. Min bedömning är att vi båda har lite rätt.

Så, vad är den Omstridda Triangeln? Det är den tankefigur som förklarar det här. Konservativa bär på en allmose-moral där de som har det bättre bör hjälpa de som har det sämre. Samhällets olycksbarn ska bistås, men också uppfostras – det diminuerande är det dominerande. Exempel: KD vill förbjuda surrogatmödraskap, vilket också vänster vill. Denna förmenta likhet påpekades av Hägglund i partiledarutfrågningen. Jag har varit inne på att den dolda agendan handlar om begränsningar avseende homosexuellas möjligheter att bli föräldrar, vilket det nog ligger mycket i. Däremot lyder Hägglunds argument att vi måste skydda mindre bemedlade kvinnor från att utnyttjas. Detta låter sannerligen som ett vänsterargument.

Skillnaden mellan vänstern och de konservativa är, eller bör i alla fall vara, att vänstern inte vill hjälpa i den nedlåtande bemärkelsen. Vänstern vill fördela. De konservativa vill ha ojämlikhet, eftersom de rika då kan ge till de fattiga. Vänstern vill eliminera dessa skillnader, och således ta ifrån de rika gåvan att ge. Jämför med biståndspolitik. Motivet med gåvan måste fram i ljuset.

Skillnaden mellan vänsterns och de konservativas omsorg skulle kunna beskrivas i termer av skillnaden mellan moral och moralism. De konservativa vill ha ett klassamhälle, för att kunna beklaga sig över de marginaliserades beklagliga beteenden. Vänstern vill, utifrån en rättvisetanke, att alla människor ska ha samma faktiska möjligheter i ett jämlikt samhälle. Människor ska inte behöva be om hjälp, de ska ha sina rättigheter tillgodosedda utan att behöva säga Tack till någon.

Denna skillnad kan tyckas teoretisk, men om vi t.ex. tittar på synen på narkotika-(miss)brukare visar sig konkreta implikationer. Jag har tidigare skrivit om moralismens konsekvenser avseende svensk narkotika-politik. Den paternalistiska tendensen skördar bevisligen liv. KD:s "solidaritet" får dödliga konsekvenser, men det är principen och inte utfallet som är det viktiga för Kristdemokraterna. Därmed kan kallt konstateras att själva omsorgen, snarare än den omsörjda, är prioriteten.

SD:s och KD:s socialkonservativa moral ger sig också djupt anti-liberala uttryck såsom homofobi, abort-rätt-inskränkning, heteronormativitism (nytt ord!), och sexualmoralism.

Hur som helst – vänstern och konservatismen möts i någon slags relativt närliggande ansvarskänsla för "de svaga", två sidor av solidaritets-begreppet. Samtidigt möts de konservativa och (ny)liberalerna i sin vurm för de resursstarka och för klassamhället. Klasskillnader är för de konservativa en konkret manifestation av olika människors skiftande moraliska begåvning – den som spar den har, lön för möda, med mera. Klasskillnaderna är också förutsättningen för den ojämlikhet som krävs för att vissa ska kunna ställa sig över andra, må så vara i en solidarisk hjälte-pose.

För (ny)liberaler är klasskillnader helt enkelt det rättvisa utfallet av en rättvis marknadsmekanism, samt ett incitament att anstränga sig. Även (ny)liberalerna vill/måste också se på underklassen med en moralistisk blick, för att legitimera de skillnader politiken skapar. I stor utsträckning handlar det om att misskreditera. Här möts nyliberalismen och konservatismen i rasismen – båda ideologierna vill rasifiera människor för att möta sina behov av underklass. (Om detta skriver jag t.ex. här och här.)

Således delar konservatismen idéer med såväl vänstern som högern. Men det Barrling missar är det tredje hörnet av den Omstridda Triangeln – man delar även idéer med miljörörelsen. Jag har tidigare skrivit om Fredrik Lindströms socialkonservativa anledning att vara miljöpartist. Lindström vill, priviligierad som han är, se ett stagnerat samhälle. Han vill bevara, såväl normer som klassamhälle. Lindström tycker att fattiga ska hia sig, eftersom deras ökade materiella välstånd riskerar att gå ut över Lindströms naturupplevelser.

Med denna släktskap mellan de konservativa och miljörörelsen i åtanke är det väldigt befriande att lyssna på Fridolins försvar i partiledarutfrågningen på SVT. En långsiktigt hållbar miljöpolitik måste vila på två ben, säger Fridolin, varav det ena är fördelningspolitik. MP vill vara partiet både för den som oroar sig för den globala matförsörjningen om 10 år, och den som oroar sig för sina barns matförsörjning i slutet av månaden.

Jag är verkligen inte ense med Miljöpartiet om allting. Det är vidrigt hur man t.ex. i Region Skåne kollaborerar med borgarna för att montera ner inte minst cancer-vården. Man har även mycket suspekta kopplingar till antroposof-rörelsen, en rörelse som tror på troll och på att man bör gräva ner hjortlungor i månsken för skördens skull. Deras idéer om medicin är direkt samhällsfarliga. MP:s vurmande för friskolor är en direkt följd av antroposof-arvet.

Det är också så, vilket Naturskyddsföreningens val-granskning visar, att Vänsterpartiet är lika bra som MP i miljöfrågor. Det finns således ingen anledning att rösta MP framför V. I det stora hela är MP trots allt ett relativt sympatiskt parti, som delvis vågar ifrågasätta vissa dumma idéer om t.ex. arbetstid. (Hallå, ni vet väl att både danskarna och norrmännen jobbar 37-timmars-veckor förresten? Så jäkla konstigt är det faktiskt inte att jobba mindre än 40.) Att man också gör sitt bästa för att klippa av den socialkonservativa grenen i släkt-trädet är väldigt hedervärt.

Men vänstern och högern då, är de inte släkt på något sätt? Ser vi till vad man brukar betrakta som extremerna, kommunismen och fascismen, så finns det onekligen släktskap. Även om kommunismen som idé inte bygger på storslagna torg och brutal våldsutövning, så är detta likväl ett återkommande tema i de flesta kommunistiska regimer. I fascismen är det givet redan på idéstadiet. Våld och storslagna torg ska de' va'!

Normalvänstern och -högern då? Jag brukar säga att socialismen är en evolverad liberalism, där individens rättigheter avser samtliga individer. Vad gäller nyliberalismen är det väl så att denna, liksom vänstern, säger sig vilja utveckling. Dock skiljer den nyliberala definitionen av utveckling från den gängse, dvs. den där fler får det bättre.

På samma sätt säger sig nyliberaler ofta värna av demokratin, en klassisk vänstergren. Vänstern vill ju mer eller mindre per definition åstadkomma en maktfördelning, där alla har lika mycket att säga till om. Nyliberalernas definition av demokrati är dock, återigen, en smula annorlunda – här rör det sig enkom om att åstadkomma en maximal privat respektive en minimal offentlig sektor. Klassiskt vänster-tänk är istället att ha en stark (välfärds)stat och en aktiv fördelningspolitik. Nyliberalernas nattväktarstat är inte att betrakta som särskilt demokratisk, om man inte är anarko-kapitalist. Men då är man också typ 14, stolt över att ha tragglat sig igenom Attlas Shrugged, och saknar för den delen rösträtt.