Antropofagi

fredag 28 februari 2014

Om Godheten, del 2

Jag försökte mig tidigare på en recension av dokumentären Godheten. Det visade sig bara ha varit de fem sista minuterna jag hade somnat bort från, varför jag inte har så mycket att tillägga här i den utlovade andra posten på ämnet. Några intressanta saker är dock värda att nämna.

Tommy Berggren, skådespelare som kommer till tals i Godheten, berättar i en scen om en fest han varit på tillsammans med diverse högdjur ur överklassen. Berggren frågar en person vad denne gör på jobbet, varpå stämningen försämras avsevärt och Berggren blir tillsagd att ”ge sig”. Själv förstår han inte riktigt vad han har gjort för fel, men nästa dag uteblir samtliga gäster från någon slags bjudning som Berggren har ordnat. Paria genom ordinär social fras.

Scenen exemplifierar det krampaktigt förljugna i di rikes leverne. För att inte gå under i ett normhaveri måste härskarklassen hela tiden intala sig att de i någon mening ”förtjänar” sitt överflöd, vilket blir svårt när man ställer insats i kontrast till belöning. ”Vad gör du på jobbet?” blir därmed en djupt subversiv frågeställning.

Överklassens illusion bygger också, som jag tidigare varit inne på här och här, på att i skiftande grad avmänsklifiera de nedre klasserna. Att bygga gated communities, segregera utbildningsväsendet, skicka knoddar på internat (inklusive strykjärnstortyr), med mera, är strategier för att slippa möta Den Andre. På så sätt behöver man aldrig höra frågan: ”Men mamma/pappa, den här tjackpundaren/utförsäkrade tiggaren/arbetslösa statsvetaren är precis som du och jag! Varför får hen varken mat eller husrum eller tandvård medan vi rullar oss i tusenlappar?"

En annan intressant sak som togs upp i Godheten var Wilkinsons lilla utläggning om incitamentsstrukturer. Wilkinson tar upp hur sjukt det är att vi skapar ett ojämlikt samhälle där det existerar barriärer som hindrar människor från att lyckas – och sen hyllar vi dessa barriärer och kallar dem incitament för att anstränga sig! Jämför med en person som amputerat båda benen, men blivit bäst på rullstolsbasket. (Och de flesta marginaliserade människor i samhället blir så att säga inte bäst på rullstolsbasket.)

Sammanfattningsvis får filmen Godheten tre ruttna lingon i betyg. Piss och kräm!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar