Antropofagi

onsdag 19 februari 2014

Häromdagens reduktionism

Häromdagen var jag på en fest där jag hamnade i en diskussion med en genusvetare. Jag anförde att klassamhället naturligtvis kan vara – och är – rasifierat och könat, men att ”klass” alltid är den grundläggande analytiska kategorin. Genusvetare höjde sitt dömande finger, spände ögonen i mig och väste: ”Reduktionist!” Jag blev glad, eftersom det fick mig att känna mig som en intellektuell person. Sen spårade jag ur och började argumentera för att skåningar är en förtryckt minoritet inom det svenska kolonialväldet.

Jag har tidigare citerat Rapport från sopornas planet (2010), vars författare Stefan Jonsson belyser det faktum att Sverige strukturellt sett är ett genomgående rasistiskt samhälle. Detta förnekas dock ofta av t.ex. politiker och debattörer. Jonsson beskriver dövörat ifråga som ”ett stycke karaktäristik av de svenska diskussionerna om rasism. Rasistiskt beteende, rasistiska utsagor och rasistiska organisationer fördöms och undertrycks, men det bakomliggande system som formar beteendet, utsagorna och organisationerna nonchaleras eller förnekas.” Jag håller inte med Jonsson om att rasistiska organisationer alltid fördöms – SD:s blåsippa blomstrar som bekant. Däremot lyfter Jonsson en viktig poäng om den svenska diskursen: Ord har ofta företräde framför materialitet.

Vad menas? Rasistiska tweets, skämt eller grodor piskar upp stormar. Det faktum att klassamhället är rasifierat varje dag, varje vecka, varje månad, varje år – det skits högaktningsfullt i. Bloggaren Fredrik deBoer har skrivit om detta fenomen i en amerikansk kontext, här. deBoer skriver:

It is the structure of our society that renders black manhood criminal. It is the structure of our society that keeps women underpaid. These problems can't be solved with feelings. These problems are not in people's minds. They can only be solved structurally, through actual material change […] Hey guys: black people have 6% higher unemployment than the country at large, they have an incarceration rate six times the national average, and they make up 13% of this country's population but suffer half of its homicides. But the Onion apologized for a vulgar tweet!

Har Freddie rätt? Ja, i den mening att en segregerad bostadsmarknad och en ojämlik inkomstfördelning gör väldigt mycket mer ont på väldigt många fler än när Stina Dabrowski ”tar debatten” i Publicistklubben. (Det är förresten jättekul att Dabrowski lägger det klassiska jag-känner-en-invandrare-försvaret: ”Jag har aldrig legat i närheten av [att vara främlingsfientlig]. Jag har en syster som arbetar i Husby med en klass med invandrarbarn och jag anser mig vara en av få journalister som verkligen har kontakt med det mångkulturella samhället”, säger hon här.)

Däremot bör man inte missa kopplingen mellan idé och materialitet. Människan formar sitt habitat samtidigt som, och i och med att, man konstruerar sin sociala verklighet. Rasistiska idéer, även relativt oskyldiga, befäster fördomar som i sin tur kan bidra till diskriminering på arbets- och bostadsmarknad. (Särskilt i en ekonomi där dessa marknader är arbetsgivarens respektive hyresvärdens. Annars oviktiga preferenser kan få genomslag så länge högerpolitikerna aktivt jobbar för att hålla bostadsbrist och arbetslöshet på höga nivåer.)

Är jag en reduktionist när jag ser klass som den grundläggande analytiska kategorin? Klass, för mig, speglar det materiella vars fördelning deBoer tycker vi ska prioritera – hellre än att rasa över, typ, Sissela Kyles rasistiska skämt. Men det är medelst den rasistiska indoktrineringen, de rasistiska idéerna, stereotypernas segertåg och den skeva representationen, som vi rasifierar klass.

Genusvetaren på festen påpekade att etnicitet kan vara synligt på ett sätt klass inte alltid är. Är du t.ex. mörkhyad är detta svårt att dölja. På så sätt är rasifiering svårare att undkomma än exempelvis fördomar om sexualitet. Dennis Upkins skriver:

As much hell as I get – and trust me I do get hell – for being gay, I do have certain advantages. I can pass for straight, so as long as I don’t bring any attention to myself, I don’t have to worry about getting my skull cracked in.”

Att någon ska behöva smyga med sin homosexualitet är fruktansvärt, men Upkins poäng är att möjligheten finns att ta till i nödsituationer. Samma sak kan sägas om klass – det behöver inte vara synligt, även om det ofta är det. Inte heller all rasifiering är omedelbart synlig, vilket den finlandssvenska gruppen exemplifierar. Så står man där, inmålad i ett hörn, och tänker att man skulle gått den där fempoängskursen om intersektionalitet.

Stefan Jonsson har också frågor:

Orsakas rasism av ett samhälles ekonomiska dynamik – en hypotes som skulle betona företeelser som tillgång på arbetskraft, klasstrukturens etnifiering och segregationen på bostadsmarknaden? Eller är rasismens orsak ideologisk – en hypotes som riktar vår uppmärksamhet mot frågor beträffande kulturella gemenskaper, nationalism, patriotism och religion?”

Till skillnad från mig har Jonsson dock ett slags svar i rockärmen. Han menar att den rasistiska diskursen har evolverat till en begreppsapparat mer effektiv än alla tidigare, genom att fokusera på termen värde. Idag talar man om kostnaden för invandring (istället för kostanden för rasism), vilket är ett perspektiv som enligt Jonsson dök upp under 1900-talets sista decennier – innan dess förväxlade man inte etiska och ekonomiska värden. (Detta är väl inte helt korrekt, med tanke på t.ex. hur Uppsalaakademiker vände sig mot mottagandet av judiska läkare 1939, då de ansågs hota studenternas framtida arbetsmarknad.) Helt i enlighet med denna nyliberala twist på diskursen känner sig t.ex. Borzoo Tavakoli tvungen att argumentera för sitt värdeskapande som invandrare.

Jag har tidigare hävdat att rasismen är ett resultat av proletariatets fördumning, och en metod för att avleda uppmärksamheten från ojämlikhetens verkliga orsaker, men det har blivit dags för ett tillägg: Rasismen är idag ett sätt av dehumanisera, och kommodifiera (ursäkta anglicismen), individer inom den kapitalistiska produktionsapparaten. Varför? Jo, naturligtvis för att skapa en slavklass.

Jag plagierar helt fräckt Jonssons bilder av rasismens utveckling (klicka på bilderna så blir de större):


Så här beskriver Jonsson "Imperialismens rasistiska diskurs"

"Nazismens rasistiska diskurs"

Här har vi vad Jonsson kallar "Kulturalistisk nyrasism"

Och sist men inte minst: "Universalistisk nyrasism"

Jag inser nu att jag måste vända på hela frågeställningen. Det handlar inte om huruvida klassamhället är rasifierat. Det handlar om hur klassamhället rasifierar. Det ligger i själva ojämlikhetens väsen att dela upp befolkningen i grupper som tillskrivs olika värde (utifrån en felaktig och moralistisk idé om värdeskapande). Idé-rasismen, som deBoer stör sig på, är en aspekt av den pågående rasifierings-processen, processen där ras/etnicitet skapas. Att motverka denna process är att motverka klassamhällets förevändning – skillnaden på folk och folk.

Avmänsklifierandet kan självklart också drabba en vit/grisrosa person – finlandsvensk, afrikander, etc. – så länge våra generaliserande rasisthjärnor kan hitta en godtycklig markör som kan fungera som grund för urskiljning. Själva poängen är att göra människor till handelsvaror, eller snarare: Den nyliberala diskursen betraktar oss som sådana. Och det finns väl egentligen bara ett sätt att förhålla sig till det:

Jag tänker va en samhällsfara
Jag tänker va en samhällsfara
Jag tänker va en samhällsfara
Så länge mitt folk är en handelsvara

– Max Peezay, Boven i Dramat



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar