Antropofagi

torsdag 19 april 2018

Vår - inte Min

Det kan vara vårkänslorna, men plötsligt känner sig Antropofagi lite antirasistisk.

Efter att ha vridit och vänt på begreppet "rasism", vill jag be att få kapitulera till en lite mer common sense:ig, och lite mindre meta contrarian-sophistication bias:ig, förståelse av begreppet.

För visst finns det racist motherfuckers här omkring, änna. Och visst tågar nazisterna (NMR) rent bokstavligen på våra gator, vilket inte gärna kan betraktas som helt oproblematiskt även för en yttrandefrihetsliberal. (Det är i alla fall jobbigt att tacka nej till deras pamfletter, eftersom de signalerar att de vill döda en.)

Jag har tidigare varit inne på att det kan finnas ett värde i feministiska dogmer som inte kan skilja på individnivå och aggregerad nivå (dinner time!), just eftersom folk i allmänhet har svårt att göra samma distinktion. Korrekta statistiska utsagor om åtskilda men överlappande normalfördelningskurvor avseende könens genomsnittliga egenskaper behövs för att göra bra samhällsvetenskapliga analyser - men kan omsättas till dåliga fördomar i människors huvud. (Brasklapp.)

En begreppsligt närliggande risk är att diskussioner om gruppskillnader med avseende på nationalitet, etnicitet eller kultur naturligtvis riskerar att generera och/eller cementera fördomar. I den stora nationalekonomiska ekvationen Sverige verkar det också på många sätt orimligt att skjuta in så på just variabeln "invandring", när det finns så otroligt många politiska och för den delen rent teknokratiska vägval att göra.

Så, när vårsolen tittar fram och man börjar träffa folk igen, så känns det plötsligt himla tråkigt att springa in i en NMR-demonstration, eller höra tanter ranta om araber.

Skjutningar, jaja. Men polisarbete då? Ekonomisk jämlikhet då? Narkotikapolitik då?

Ska vi faktiskt lyssna på Pinker är det peers och inte föräldrar som sätter kulturen. Då är det segregationen i nationen som är problemet i systemet. (Låtom oss uppvärdera förklaring tre av fyra.) (Mer om segregation: Gammal debatt; boendesegregationen i huvudstadenbtw (boendesegregationen); skolsegregationen.) Och då är det segregerande strukturer, i termer av fritt skolval, som skapar problem.

För att återvända till Chesterton's fence - vi bor i ett land som funkar väldigt bra. Låtom oss bli sosse-konservativa och omfamna systemen som våra förfärade förfäders företrädare förde ur träda, när de trädde ur träldom till den härliga ärans ärliga härad. Låtom oss rulla tillbaka alla fria vårdval, välfärdsoligarkier, Karolinska-konsultskandaler, och finansfiffelfuckerizmer innan det är på tok för sent. Vi vill leva i ett samhälle med ett stort överlappande terapeutiskt intervall - som tar fram det bästa i vår reciprocala altruism. Ett samhälle där intressen sammanstrålar. Ack jämlikhet; ack icke ojämlikhet. Ack stabilitet; ack icke instabilitet.

Vårkänslor är kanske inte den bästa grunden för rationell diskussion. Ovanstående textstycken hänger med nöd och näppe ens samman! Men, i den oändligt komplexa verkligheten är fan allting endast gissningar, och vi vet oftast icke något om något. Att då gå på en känsla som rimligen inbjuder till fredlig samverkan mellan individer och grupper alike, det kan väl icke vara fel.

Jag höjer en skål för Kärleken. Det äro det enda som står mellan oss och nollsummespelet. Den enda vägen ut ur den hobbsianska fällan.

Hurra! För att alla är så snälla, och för att allting som borgarna inte förstört fortfarande funkar rätt bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar