Salongsfähig version av Timbro-diss

(Bakgrund: Steijer på cykelsemester; Timbro cyklar vidare.)

Om du påträffar ett staket ute i vildmarken, och du inte ser någon uppenbar orsak för staketet att står där, ska du ändå inte genast riva ner staketet. Vilket du, om du dock river det, blir varse när en hjord ilsken boskap i nästa stund trampar över dig. Denna försiktighetsprincip är känd som Chesterton’s fence.

I överförd bemärkelse: Om du påträffar ett transfereringssystem ute i samhället, och du inte ser någon uppenbar orsak för transfereringssystemet att finnas där, ska du ändå inte genast plädera för systemets avskaffande. Vilket du, om du dock framgångsrikt pläderar, blir varse när det kvinnliga arbetskraftsdeltagandet liksom födseltalen i befolkningen drastiskt sjunker – utan att den totala kostnaden för socialförsäkringssystemet i sin helhet nämnvärt minskar.

Siri Steijer och Dennis Avorin väljer emellertid att plädera. I Aktuellt (2018-02-28) respektive på Timbros webbplats. Likt managementkonsulter på Karolinska universitetssjukhuset ger sig två rätt nybakade akademiker i kast med att riva ner en väl etablerad välfärdsfunktion. En nästan halvsekelgammal staketpinne den svenska modellen har nu – plötsligt! – visat sig sakna syfte. Att Steijer och Avorin ensamma har uppdagat detta är inte mindre besynnerligt än om de hade hittat en tusenlapp på Stockholms Centralstation i rusningstid. Någon borde ha plockat upp den redan, om den fanns där.

Men den fanns där icke. Det är ganska snabbt gjort att granska de sakargument som Timbros revolutionskonsulter framför. Till skillnad från staket och samhällsfunktioner bör dåliga argument faktiskt alltid rivas ner.

Den svenska föräldraförsäkringen tillkom, liksom den utbyggda barnomsorgen, för att öka kvinnors arbetskraftsdeltagande och samtidigt bibehålla födseltalen. Detta är alltså ursprungligen själva syftet med föräldraförsäkringen, och här vara både fack, arbetsgivare, socialdemokrater och borgerliga överens när det begav sig.

Steijer argumenterar i Aktuellt för att föräldraförsäkringen hämmar svenska kvinnors arbetskraftsdeltagande. Detta påstående tycks närmast absurt i kombination med den faktiska statistiken. Tittar vi på OECD-länder är det endast Island som har ett högre arbetskraftsdeltagande i den kvinnliga delen av befolkningen. Endast Litauen har en mindre skillnad i arbetskraftsdeltagande mellan män och kvinnor än vad Sverige har.

Kan det då vara så att svenska kvinnors arbetskraftsdeltagande hade varit ännu högre utan föräldraförsäkringen? Att svenska kvinnor genetiskt och kulturellt är unikt arbetsamma, och att detta visar sig i statistiken hindrande socialförsäkringssystem till trots?

Låt oss då se utrikes födda kvinnor som en slags kontrollgrupp. Visst är skillnaden mellan utrikesfödda män respektive kvinnor i Sverige större än motsvarande skillnad vad gäller inrikes födda. Men, skillnaden mellan utrikesfödda män respektive kvinnor är dock lägre i Sverige än i de flesta OECD-länder. 29 av 35 medlemsstater i OECD har större skillnad i arbetskraftsdeltagande mellan utrikesfödda män respektive kvinnor, än vad Sverige har. Island är ett av de länder som ändå slår oss på fingrarna, vilket beror på att landet företrädelsevis tar emot arbetskraftsinvandrare.

Allt tyder således på att de svenska systemen lyckas rekordbra med att inkludera utrikesfödda kvinnor i arbetskraften, trots att vi har 1) jämförelsevis generösa socialförsäkringssystem; 2) en jämförelsevis lågutbildad migrantgrupp och hög andel flykting- och anhöriginvandring; samt 3) den lägsta andelen lågkvalificerade jobb i OECD, vilket försvårar arbetsmarknadsintegration av lågutbildade individer.

(Det har för övrigt redan uppmärksammats att det förmodligen har varit alltför generöst att betala ut full föräldrapenning till föräldrar med barn som fötts före migrationen till Sverige. Sedan juli 2017 har reglerna stramats åt i detta avseende.)

Timbros Dennis Avorin argumenterar för att föräldraförsäkringen inte påverkar fertiliteten positivt. Avorin påpekar här att flera OECD-länder har högre fertilitet än Sverige. Visst, jag håller med; Saudiarabien, Mexico, Peru, och Turkiet har högre födseltal. Tittar vi bara på EU-länderna är det dock endast Irland som har högre fertilitet än Sverige, och skillnaden är inte större än vad ett synnerligen inhumant abortförbud kan tänkas förklara. Island och Sverige har samma födseltal, vilket Avorin särskilt nämner. Det han dock inte nämner är att Island har samma family benefits public spending in total (som procent av BNP), som Sverige har.

Kostnadsbilden är intressant. Avorin har rätt i att Sverige ligger i toppskiktet inom OECD vad gäller family benefits public spending in total (återigen som procent av BNP). Däremot ligger man i mellanskiktet vad gäller family benefits public spending in cash (som procent av BNP, strax över OECD-snittet – och ja, ”payments during periods of parental leave” ingår i kategorin ”in cash”). Av de totala kostnaderna för socialförsäkringen i sin helhet ligger Sverige i det övre mellanskiktet i OECD (27 % av BNP, precis som Grekland, jämfört med OECD-snitt på 21 %), och liksom för alla andra länder är det Ålderdom (ca 10 procent av BNP) och inte Familjer och barn (ca 2 procent av BNP) som är den ohotat största kostnadsposten, enligt Försäkringskassans rapport. OECD Data visar också att Sverige ligger under OECD-snittet vad gäller pensionsutbetalningar, som procent av BNP. Där ser man vad lite gynnsam befolkningspyramid kan göra!

Avorin skjuter in sig på de stegrande kostnaderna för utbetald föräldrapenning. Han väljer då att titta på utbetalda belopp som absoluta tal under perioden 1999 till 2014 (Diagram 1 i Timbro-rapporten). Att beskriva en kostnadsökning i absoluta tal, utan att tydligt ställa det i relation till en växande befolkning och ekonomi, är närmast bedrägligt. En annan sak som ökar under perioden 1999 till 2014 är nämligen de svenska födseltalen: från 1,5 till 1,9 barn per kvinna i snitt. Det är inte väldigt förvånande att antalet utbetalda föräldrakronor ökar, när antalet barn ökar. Det säger också något om det samband mellan föräldraförsäkring och fertilitet, som Avorin egentligen inte vill tillstå.

Ärligare än Avorin. Antropofagi jämför istället utbetald föräldrapenning som andel av BNP med födseltal per kvinna.

Att spara in på föräldrapenning skulle också ge ökade kostnader för barnomsorg, givet att vi inte vill se fler hemmaföräldrar – vilket Timbros arbetskraftsdeltagandeargument tyder på att vi inte vill. Att bygga ut förskolan i de lägre åldrarna är mer resurskrävande än det hade varit för högre åldrar, eftersom lägre åldrar kräver större personaltäthet. Alternativet är att skära ner på personal, men som forskaren Magnus Kihlbom konstaterat är det främst små barn som drabbas negativt av växande barngrupper. Flera forskare och psykologer menar att två år är lämplig ålder för barns inskolning, och en SCB-rapport från 2006 visade att barn började förskolan ca 6 månader innan föräldrarna hade önskat, samt att föräldrar vars barn börjat sent i förskolan är mer nöjda än föräldrar vars barn börjat tidigt.

Avorins linje är att barn ska börja i förskolan vid 6 månaders ålder. Här kan vi notera att WHO visserligen rekommenderar amning fram till (minst!) 6 månader, men att flera större studier indikerar ett samband mellan att amma längre och ett högre IQ. Amning är även positivt för immunförsvaret, om vi nu ska återknyta till socialförsäkringssystemets kostnader för VAB och annat.

Slutligen kan vi notera att Steijer och Avorin båda två pekar på den stora orättvisa som råder i och med att barnlösa tvingas bidra till att finansiera barnafödarnas föräldraledighet. I konsekvensens namn bör vi då peka på den stora orättvisa som råder i och med att friska människor tvingas finansiera cancerbehandlingar; att republikaner tvingas finansiera kungahuset; att pacifister tvingas finansiera försvaret; att antirasister tvingas finansiera partibidrag till SD; och att medlemmar i föräldraföreningen mot narkotika tvingas finansiera landstingens sprutbytesverksamheter. För att ta några lösryckta exempel på hur inte alla kan älska allt på julbordet.

Inte minst kan det pekas på det orättvisa i att barnlösa, som ju inte bidragit till befolkningens fortbestånd, får del av pensioner, sjukvård, äldreomsorg med mera – som ju utförs och finansieras av arbetande vuxna människor som dock en gång i tiden var barn.

Det är möjligt att föräldraförsäkringen bör reformeras – kanske genom att individualiseras, för att råda bot på det ojämställda uttag av föräldradagar som vi ser bland såväl inrikes som utrikes födda. Chesterton’s fence säger oss dock att vi ska förstå stängslets funktion innan vi börjar riva i det. Och det är uppenbart att Steijer och Avorin förstår ganska lite av den här frågan.

Källor:

Försäkringskassan 2017. ”Socialförsäkringen i siffror 2017.”

OECD Data.Labour force participation rate.

OECD Data. Fertilityrates.

OECD Data. Familybenefits public spending.

OECD Data. Socialspending

OECD Data.Pension spending.

SCB 2006. ”Barn börjar tidigare i förskolan.”

Victora et al, 2015. ”Association betweenbreastfeeding and intelligence, educational attainment, and income at 30 yearsof age: a prospective birth cohort study from Brazil.”

Timbro. “Barnledighet – en kvinnofälla för medelklassen” 

För lite historik kring föräldraförsäkringen mm.:

Calleman 2014. ”Demografi, arbetskraftsutbud ocharbetsrätt.”

Berggren & Trädgårdh 2015. Är svensken människa?