Antropofagi

torsdag 5 april 2018

The Blank Slate - inte riktigt en recension

Ofta tänker man: Jag tror inte jag behöver läsa den där boken! Jag har hört så mycket om den, att jag vet exakt vad det står i den.

Men ofta bedrar man sig. Antropofagi har äntligen läst Pinkers The Blank Slate (2002), och kan rapportera: Otroligt läsvärd, helt oavsett annan diet.

Men visst, vi ser ett överlapp mellan The Blank Slate och annat som tänkts i Antropofagistugan under de senaste åren. (Som så ofta förr, men då med t.ex. DN, Kant och Scott Alexander.) Låt mig ta några exempel:

Singer, jämlikhet och feminism. Kärnpoäng: Jämlikhet ska inte hängas upp på ett (felaktigt) antagande om faktisk likhet. Pinker är glasklar härvidlag. Skulle vi återupptäcka det trivialt korrekta att vi icke alla är kvalitativt identiska i alla avseenden, så ska detta inte riskera att vara skäl för att överge det normativa, moraliska "bör":et om jämlikhet.

Brott och straff - gott och äckligt blod. Civilisationens företräde är att blodtörst inte förväxlas med hämndbegär - vi försöker träffa så rätt som möjligt i våra avskräckande åtgärder. Pinker formulerar det som att civilisationens kännetecken är att inte tråla onödigt brett - träffsäkerheten är viktig i avskräckande syftet. Personer och andra varelser eller ting, som inte kan antas avskräckas, behöver vi heller inte straffa - därav straffmyndighet, prövning av psykiska tillstånd, etcetera.

Vidare gör pinker distinktionen mellan svag, respektive stark eller greedy, reduktionism. Antropofagis krock med Khalifen får här lite ljus kastat på sig. I samma andetag går Pinker vidare med att kasta ljus på det av Antropofagi omdiskuterade lådkomplexet (hierarchical reductionism), och varför högnivålådor är intressanta:

Alltid gött att ha sitt eget finger med i citatet!

Vi hittar också passager som mördar Antropofagiklassiker som Postmodernismens gränser...



...hur vi bildar oss kategorier och begrepp i hjärnan...



...hur vi använder kategorier för att göra prediktioner om världen, givet våra mål...


...samt hur våra rätt och fel i detta avseende beror på huruvida vi tillämpar mode 1 eller mode 2-förmågorna.


Det här var verkligen några högst randomly valda exempel på saker som Antropofagi gärna hade velat veta redan 2002, vilket är en indikation på att jag inte alltid nödvändigtvis bör vara motvals och vägra läsa böcker som jag uppfattar som populära.

***

Nåväl. Pinkers bok är många saker som är bra. Men den är samtidigt också inte många saker som är dåligt. Detta får mig att vilja återbesöka min korrespondens med Jalmert, samt den artikel han där länkar.

I sin artikel om genusvetenskapens kritiker skriver Jalmert:
"Att tro att biologin bestämmer våra liv är ett vanligt argument från antifeminister. Att tro att naturen har en mening är också vad många framför när de säger att 'gener har avsikten att föröka sig' eller att 'gener syftar till…' Men, men, men, gener kan faktiskt inte tänka. Gener bär inte på något slags tankeförmåga. Att hävda att de gör det är ytterst ovetenskapligt."
Pinker noterar att Dawkins selfish gene är en användbar metafor, men att den samtidigt härbärgerar en sammanplandning mellan ultimat respektive proximate cause. The ultimate cause för ditt sexuella beteende är evolutionärt - att förplanta sig. Detta enligt evolutions-tautologin - det som finns, det finns, och det som inte finns, det finns inte. Däremot är ditt proximate cause för att knulla att det är gött! Individens orsaker och evolutionärt förklarade orsaker är på helt olika nivåer av vår modell av verkligheten. Jalmerts kritik mot genusvetenskapens kritiker är dålig, halmgubbig och lite märklig, men kanske eventuellt begriplig i ljuset av Dawkins själviska gen-trop.

Jalmert skriver sedan:
"Antifeministerna hävdar ofta att vi föds olika och att feminister inte accepterar detta. Och det är den gamla vanliga argumentationstekniken, att tillskriva feminister uppfattningar som är komplett orimliga varpå man argumenterar emot dessa."
 Tja, hm. Så kan det vara. Jag har givetvis ingen komplett kartläggning över vad alla antifeminister respektive feminister tror eller inte tror. Jalmerts poäng ställer också en viktig fråga till Pinkers bok - hur mycket av Pinkers bok är totalt trivialt? Hur mycket av hans redogörelse av blank slate-paradigmet är halmgubbe? Faktum är att Pinker säger ungefär samma sak som Jalmert, när detta menar att ingen "missar att vi föds i olika biologiska kroppar."

Har vi hamnat i två läger, där båda tycker nästan samma sak, men där båda halmgubbar ut motparten på extremen, sas.? Är det som att sossar kallar moderater nazister, och moderater kallar sossar kommunister, fast de i sak tycker rätt lika? Behöver både Jalmert och Pinker halmgubba till det lite för att skapa ett säljande drama?

Ack: Pinkers grundliga uppgörelse med blank slate-doktrinen - dvs. att vi alla är oskrivna blad som helt och hållet fylls i och med miljöpåverkan - återkommer i Jalmerts svar:
"Jag har en annan uppfattning, enkelt uttryckt att vi föds i olika kroppar och att normer i mänskliga strukturer tolkar dessa olika kroppar till olika mönster. Vi gör ju en åtskillnad mellan biologiskt kön och genus, engelskans sex och gender."

Utsagan må vara diffus, men den andas onekligen en tanke om att genus är helt normbestämt. (Lite mer om normer.) Här måste jag landa i att Jalmert är den mer oärlige, som de facto tillämpar en motte-and-bailey-doktrin på postmodernistiskt manér. Jalmert indikerar okontroversiell ståndpunkt å ena sidan, men å andra sidan torgför han också en superkonstruktivistisk idé som är mer svårförsvarad. Pinker är mer genomgående konsekvent, i alla fall The Blank Slate igenom.

Slutligen påstår Jalmert i sin artikel att en Cordelia Fine gått igenom antifeministernas favoritreferenser, som tydligen inkluderar Pinker - tvärt emot vad hans bok får en att tro, men så verkar ju Jalmert också, symptomatiskt, sammanblanda genusvetenskap med feminism (vilket många av feminismens vedersakare tyvärr också gör - så även jag vid tillfällen). Jalmert:
"Bland de som Fine visar att deras slutsatser inte håller vid en vetenskaplig granskning är namn som antifeministerna hänvisar till även i Sverige. Här finns John Gray, Simon Baren-Cohen, Susan Pinker, Steven Pinker, Christina Hoff Sommers och flera. En del av dem är seriösa forskare medan andra är rena tyckare. Oavsett det visar Fine att deras slutsatser om psykiska, mentala skillnader som beroende av biologiska skillnader är överdrivna."
Antropofagi blir genast nyfiken - jag har väldigt svår att se hur stora delar av The Blank Slate enkelt skulle kunna vederläggas. De stora frågetecken som finns är Pinker mycket ärlig med, och många av hans bästa poänger är rent vetenskapsfilosofiska. Så vem är då Fine, som så mäktigt kör över Pinker? Jag antar att jag får läsa Fines bok själv, men tills det är gjort kan jag notera att viss kritik har riktats mot boken från akademiskt håll (jag inkluderar allt från wikis avsnitt om academic reaction, för att inte riskera att körsbärsplocka):
"Simon Baron-Cohen reviewed the book in The Psychologist. In it, he accused Fine of 'fusing science with politics,' writing, 'Where I – and I suspect many other contemporary scientists – would part ways with Fine is in her strident, extreme denial of the role that biology might play in giving rise to any sex differences in the mind and brain. ...(she) ignores that you can be a scientist interested in the nature of sex differences while being a clear supporter of equal opportunities and a firm opponent of all forms of discrimination in society.' Fine responded in a published letter to The Psychologist, stating 'The thesis of my book (no veils required) is that while social effects on sex differences are well-established, spurious results, poor methodologies and untested assumptions mean we don’t yet know whether, on average, males and females are born differently predisposed to systemizing versus empathising.'
Former APA President Diane F. Halpern, co-author of the article 'The Science of Sex Differences in Mathematics and Science' that Fine criticizes in Delusions of Gender, reviewed the book and concluded that it was 'strongest in exposing research conclusions that are closer to fiction than science...[but] weakest in failing to also point out differences that are supported by a body of carefully conducted and well-replicated research', noting that Fine largely ignores the latter body of research. 
Stanford neurobiologist Ben Barres stated in a review for the Public Library of Science Biology that Delusions of Gender 'should be required reading for every neurobiology student, if not every human being.'
Lewis Wolpert, a developmental biologist who is the author of Why can't a woman be more like a man?, in a video lecture stated that Fine '[hasn't] got a clue about biology'. However, he offered no specific criticism of Fine's claims. 
McCarthy and Ball (2011) reviewed the book in the journal Biology of Sex Differences. They acknowledged that 'Prompting laypeople to adopt a more critical view of overly simplistic views of complex data sets is a goal any scientist can support, and for that we applaud (Fine's) efforts.' However, their overall review is not positive, and they suggest that Fine's book presents an oversimplified and seriously distorted characterization of neuroscience as applied to the study of sex differences. They expressed disappointment that Fine's book '...can be vexing in the ways the scientific study of sex differences in brain and behavior is portrayed and (how) the current state-of-the-art is presented.' However, later work by Fine published in the journal Neuroethics identified systematic issues in the way human neuroimaging investigations of sex differences tend to be investigated, contra the notion of a few 'bad apples'. Many of the criticisms of such work made in Delusions of Gender were noted in the article 'Perils and pitfalls of reporting sex differences' by Donna L. Maney, as part of a Philosophical Transactions of the Royal Society Theme Issue 'Multifaceted origins of sex differences in the brain', compiled and edited by McCarthy in 2016.
Evolutionary biologist Marlene Zuk, reviewing the book with Rebecca Jordan-Young's Brain Storm, in the Quarterly Review of Biology wrote: 'It is important to emphasize that neither author advocates throwing the gender-neutral baby out with its pink or blue bathwater ... The books are good ammunition for arguments with people who think science has incontrovertibly shown biological bases for gender differences such as mathematical ability. At the same time, they are not simply claiming that 'it is all culture' or that science can play no role in understanding gender. Both Fine and Jordan-Young want better science, not less of it.'
Vi ser således en blandat mottagande av Fines verk. Att Jalmert lutar sig mot Fine är väl fine, men lite ironiskt eftersom han själv kritiserar tendensen att luta sig mot enskilda verk eller studier. Framförallt handlar iaf. The Blank Slate på inget sätt uteslutande om kön eller genus (inte ens särskilt mycket) - den handlar om att det är dåligt att hänga upp jämlikhetstanken på premissen likhet, att vi inte kan bortse från evolutionära och genetiska förklaringar till våra beteenden.

Däremot så angriper Pinker absolut, och med goda poänger, det paradigm som socialkonstruktivismen i stort bygger på. Det har jag svårt att se hur Fines bok skulle kunna demontera.

***

Sammanfattningsvis presenterar Pinker konstruktivt, läsvänligt och initierat en kedja av viktiga filosofiska, evolutionsbiologiska och -psykologiska, samt sociologiska insikter och argument. Hans världsbild framstår som synnerligen sammanhängande, och han hinner avhandla en rad centrala tankenötter. Typ lite sådär obligatorisk läsning för högstadiet, kan jag känna.

Men nu tror ni att ni inte behöver läsa The Blank Slate va? Att ni redan läst den genom osmos? Tänk igen. Ty axplocket i detta inlägg är inte ens en tusendels hektar av de intellektuella åkrar (???) som Pinker pinkar på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar