Antropofagi

fredag 8 december 2017

Koordinering, kultur, och kategorier

 
(Antropofagisk bakgrund: Schelling-punkter; for the record; gränserna för postmodernismen; allt det där jag nånsin skrivit om intersubjektiva fenomen, jämlikhet, tillit, och exformation.)
 
***
 
Det Schelling i grunden diskuterar är koordinering. I nollsummespel vill vi inte koordinera, men i plussummespel vill vi det.
 
Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens.
 
Exempel: Jag och en bekant har kommit bort från varandra, och vill återträffas. Vi väljer då en geografisk punkt som vi tror att den andre hade trott att vi hade valt.
 
Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall.
 
Exempel: Jag vill kanske sälja en stol. Jag accepterar priser överstigande 99 kronor. Du vill köpa en stol, och är villig att betala upp till 200 kronor. Vår överlapp av acceptabla utfall föreligger då mellan 100 och 200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.) Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för stolen, och du kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.
 
 
Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt sas. "stopping-criteria" i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla intervall-överlappet.

Den här typen av förhandlingssituationer för oss in på Friedmans diskussion om äganderätt - vi pratar ju om de förhandlingar som bestämmer hur vi koordinerar ägandet av all materia som någon kan äga. Vi erinrar oss att Friedman säger att äganderätt om den egna kroppen, och t.ex. ägor man är komparativt välbekant med, är "naturliga" då de är resurseffektiva - det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. Utifrån detta vad vi kan kalla äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Den kulturella evolutionen, menar Friedman, gör det sedermera sannolikt att vi hamnar i effektiva situationer, eftersom mer effektiva resursutnyttjande kommer sippra ut ur änden av den evolutionära optimeringsprocessen. Att vi sen också upplever de situationer vi finner oss i moraliskt riktiga, hänför Friedman åt någon sorts moraliskt rationaliserings-bias.
 
Äganderätt kopplar givetvis direkt till frågan om ekonomisk jämlikhet. Jämlikheten är ju ett mått på hur äganderätten är fördelad. Som nämnts kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera - vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem exemplifierar. Vi är ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de on the loosing end. Deras intresse av att koordinera inom ett sådant samhällskontrakt kan visa sig vara obefintligt, även om det system som evolverat ur historiens dimma medför kostnader för att bryta mot även det ojämlikhetsgenererande samhällskontraktet ifråga.
 
Så kommer vi till de intersubjektiva fenomenen; våra gemensamma trosföreställningar; de lögner vi delar som förändrar verkligheten. (Ganska exakt Durkheims kollektiva representationer, så vitt Antropofagi kan förstå.) Intersubjektiva fenomen är fall av koordinering av många människor - vi har sett att intersubjektiv fenomen möjliggör större grupper än vad individens kognitiva kapacitet tillåter i jägar-samlar-tillståndet.
 
Människor enas kring något, som onekligen ofta saknar sas. objektiv ontologisk status, kanske enligt devisen att ”en plats i en hierarki är bättre än ingen plats” givet att hierarkin väl är på plats. Vad jag vill peka på är skillnaden mellan att koordinera kring en befintlig, kanske dominerande trosföreställning, jämfört med att koordinera kring en sprillans ny sådan. Så småningom bildar koordineringen själva systemet som bestämmer koordineringen, i någon slags feedback-loop. Konventioner, vanor, men också utformning av spelplanen i termer av kostnader, risker och möjligheter.

Pengar är fall av koordinering. Vi föredrar att ömsesidigt acceptera dem, eftersom det gynnar oss. Den ekonomiska - och juridiska - systemet som vuxit fram har också cementerat vissa samordningspunkter.
 
***
 
Det kan finnas anledning att skilja på hävd, lagstiftning, traditioner och prejudikat å ena sidan, och Schelling-punkter å andra sidan. (Däremot är bägge leden fyrbåk för koordinering.) Schelling-punkts-begreppet kanske främst är tillämpligt i nya situationer, där koordineringsprocessen inte är sas. automatiserad, men där en punkts unicitet hjälper oss att ändå lyckas samordna oss.
 
Exempel i dialogform:
 
J: Jag tycker liksom inte att output från vilken beräkning som helst (t ex "hur dags ska jag gå hemifrån for att hinna med tåget") kvalificerar som en Schelling-punkt, även om beräkningen kan formuleras i termer av optimeringsproblem, priors, etc. Då tycker jag liksom att poängen med begreppet har gått förlorad.

En Schelling-punkt är en fokus-punkt som vi (ibland) lyckas koordinera kring, där det "egentligen" inte borde finnas någon --- dvs det faktum att det ända finns en, är en slags "godtycklighet", t ex en följd av några till synes oviktiga konventioner eller bias (exempel Central station at noon, eller jämna tal).
 
Under-kalifen ger ju ett exempel här, där han egentligen koordinerar med (en framtida version) av sig själv. Han tror att midnatt är bättre val av Schelling-punkt än t ex 00:10, pga midnatt är mer "speciell" tidpunkt, men det är ju helt godtyckligt, egentligen.
 
Men ok, jag förstår ju att man kan strecha begrepp också. Om du och jag varje vecka mots vid en viss bänk i en viss park for att dricka folköl, och vi säger "vi ses på tisdag", så är det ju underförstått var vi ska ses, och jag skulle väl kunna acceptera att kalla bänken för en Schellingpunkt. Men jag gillar det nog egentligen inte så jättemycket, för det kanns lite för trivialt -- som jag tänker på Schellingpunkter ska dom gärna ha nåt oväntat men ändå oundvikligt över sig.
 
ET: Hm, ja, det kan jag hålla med om. Så en vana eller konvention räcker inte. Men, en vana eller konvention kan vara vägledande, dvs. generera en Schelling-punkt, i en ny och ovan situation - men det måste inte vara så, eftersom nya och ovana situationer inte by default har något prejudikat, vilket ligger i sakens natur.
 
Tänk dig att vi dricker folle vid samma bänk i statsparken varje tisdag. Så en kväll gör vi inbrott i en liten, liten kiosk. Polisen jagar, inbillar vi oss, och vi kommer bort ifrån varandra. Vi splittar upp på bantorget (kiosken ligger vid stationen), och du springer vänster mot Grönegatan. Jag springer den där lilla söta skitgatan mot statsparken.
 
Polisen rullar bara förbi, eller släpper jakten, eller liknande. Vi har inga mobiler, för det är fortfarande lapp-med-hemnummer-i-fickan-tider. Vi har senast sett varandra springa vägar som - om extrapolerade - leder till statsparken. Vi råkar båda vilja återses. Vi står inför ett koordineringsproblem.
 
Är det inte sannolikt att vi möts vid en viss statsparksbänk?
 
En konvention från annan situation kan vägleda oss i den nya situationen.
 
Hade vi dock ingen naturlig punkt för att återsamlas, skulle vi sannolikt misslyckas med att koordinera oss.
 
J: Håller helt med, i den situationen känns det mycket bättre att kalla bänken for Schellingpunkten!
 
***
 
Det hela handlar således om vad vi gör i möjliga, oväntade plussummespel. Saknas samordnings-punkter, så missar vi oftast plussummöjligheterna. Samordningspunkter i nya situationer är således en resurs som kan explorateras. Friedmans kulturella evolution gör att grupper som lyckas samordna kommer frodas, relativt sett. Återigen handlar det om effektivt resursutnyttjande - i det här fallet av resurses "samordning".
 
Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande. Detta är tillit - vi tror oss veta att acceptansöverlappen är stor i förhållande till våra medmänniskor.
 
(Möjligen intressant sidospår: När Plussummemöjligheterna minskar, minskar anledningen till samordning. Därför kanske den kommande medeltiden kommer leda till minskad tillit, och mer nollsumme-beteende, dvs. rent-seeking.)
 
***
 
Exformation innebär att vi har motsvarande begrepp eller kategorier i vår hjärna som en annan person, dvs. att vi delar förförståelse, vilket möjliggör kommunikation. Man kan säga att vi koordinerar vår kommunikation kring gemensamma begrepp. Ju större överlapp av begrepp, ju mer gemensam exformation, desto lättare att kommunicera. En slags analog till tillit, en begreppsmässig ”jämlikhet.”

Jungs arketyper är (djupt inbäddade, historiskt och konventionsmässigt spridda och robusta) kategorier. Mer specifik, kategorier av människor/människotyper/personligheter. Då dessa, som Jung menar gemensamma undermedvetna arketyper, är vitt spridda, blir de ofta samordningspunkter i bemärkelsen exformation - vi tenderar att ha dessa gemensamma kategorier, och när två eller fler vill koordinera erbjuder dessa kategorier en samordningsmöjlighet.
 
***
 
Predictive Processing (hädanefter PP) innebär ungefär att våra top down priors måste samordna med våra bottom up perceptions. På svenska, ungefär att vår förförståelse måste samordna med våra intryck. När intrycken verkar avvika lite från våra modeller så slätas avvikelserna i regel över för att inte störa oss - allt enligt Bayes Teorem. (Antropofagis ringa tolkning - det pågår en sannolikhetsberäkning som inkluderar hur vi ska vikta nya bevis, och hur mycket vi ska lita på våra priors.) Schelling skriver faktiskt om vad jag måste tolka som ungefär samma process, men utifrån gestalt-psykologin:
 
 
PP-teorin ger en fördjupad och nyanserad förståelse av gestalt-psykologin; ibland slätar våra priors över inkonsistenta intryck, och ibland får intrycken oss att ifrågasätta våra priors. (Allt enligt en bayesiansk ekvation, får jag förmoda.) Kopplat till Jungs arketyper, eller för den delen andra kategorier som är etablerade i våra hjärnor, känns det rimligt att dessa sedda som priors kan tendera att släta över motsägande bottom up-intryck.
 
(För att helt hämningslöst ägna mig åt det kritiker kanske skulle kalla pattern-matching, så noterar jag även att Jung och gestalpsykologin kan förenas. Den här källan gör t.ex. gällande att gestalt-psykologi influeras av Jung via en Otto Rank.)
 
***
 
Mäktiga datorspelet The Witness lär oss att det oftast finns en djupare regel. Spelet ger en perfekt illustration av på vilket sätt generalisations kan vara leaky: Vi kanske löser flera pussel genom att alltid dela upp spelplanen mellan svarta och vita symboler, men då uppstår en ny situation där vi måste inse att detta bara var en approximation av den egentliga, djupare regeln - som i sin tur kan vara en approximation av en ännu djupare regel. (Jämför mekaniken och relativitetsteorin.)
 
 
 
Antropofagi spekulerar: Om Bayes Teorem står för koordineringen i PP, dvs. koordineringen av priors och perception - kan då Bayes säga oss någonting om koordinering i Schellingpunkter?
 
Vi avslutar med exempel i dialogform; nu som en fortsättning både på J&ET-dialogen ovan, och på tidigare MM&ET-dialog:
 
ET: Om det istället var en obelisk av guld, på ett fält av bajs, skulle vi nog samordna där - och kanske träffa andra samordnings-par. För, vår bänk är bara speciell för oss. Men vissa Schelling-punkter är speciella mer i sin egen rätt, dvs. av anlednignar som gör dem speciella för fler. En mer allmängiltlig unicitet. Personer kommer tendera att samordna kring vissa sådana punkter, desto mer ju mer allmän-unika de är. Och i Schellingpunkter som ej är geografiska, men t.ex. begreppsmässiga, kommer vi kunna (kanske, om stor population) se en normalfördelad mängd samordningar runt punkter med "unicitetens allmängiltlighet" som ett värde på andra axeln. Förstår ni vad jag menar? Det kommer uppstå kluster av samordning kring unika punkter!
 
MM: [...] allting fördelar sig på ett oändligt kontinuum tillslut. Så t.ex. Jungs gränsdragningar i det thingspace där olika medvetandestadier och deras fysikaliska representationer finns, är en godtycklig uppdelning av detta oändliga kontinuum. [...] Dessa kategoriseringar liknar varandra hos olika människor, i någon grad, och är således en sorts tyst överenskommelse. De överlapp vi ser hos kategoriseringarna är det vi kallar arketyper. Någon gång i tidens begynnelse kunde vi inte prata, och ju längre tillbaks vi blickar, desto mer liknar överlappet hos dessa kategorier Schelling-punkter. Djurvärldens kommunikation/koordination kanske enbart består av Schelling-punkter? Bajshögen där koprofagerna samlas för att festa kräver varken särskilda öppettider eller marknadsföring för att locka med sin avföring. Bayes teorem säger att sannolikheten att träffas vid guldobelisken givet att din tjuvkompis vill träffas är det samma som sannolikheten att stöta på honom där när som helst multiplicerat med sannolikheten att din tjuvkompis vill träffas givet att ni stöter på varandra vid obelisken, dividerat med sannolikheten att din kompis också vill träffas. Så det låter rätt troligt att din kompis fortsätter vandrar runt i bajset nånstans, som den evige koprofag han är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar