Lajvet fortsätter

SSC är som alltid det mest genialiska som vandrat. "På denna jord", höll jag på att säga, men vad vet väl jag om detta.

 

I länkade inlägg klagar SSC på en artikel som istället för att sakligt diskutera ett fenomen, använder fenomenet för att oinitierat hata på utgruppen, i det här fallet "vita män" (som väl i ärlighetens namn inte de facto betyder exakt "vita män", utan är tänkt att konnotera någon slags - visserligen identitär - maktposition).

 

Taget at face value har SSC naturligtvis helt rätt. Däremot slår det mig att han kanske underskattar behovet av den här typen av artiklar som han kritiserar. Han förstår väl exakt vad de har för funktion och tycker det är fel - de handlar inte om saklighet, om fakta, utan om att appellera till gruppen och stärka skribentens identitet. Men är vi dock inte alla skyldiga till detta, eller snarlikt, beteende?

 

Max Peezay. En av Sveriges bästa, och definitivt Stockholmsdialektens överlägset bästa, rappare. Hans FAS3, med bangers som Omstörtande Verksamhet, får adrenalinet att pumpa. Perfekt för gymmet, eller för kravallen. Klasshatmusik.

 

Palla argumentera jag bara gapar och svär, svär jag borde vara mycket smartare än så här men ser jag Reine får han smaka på gäh! en skalle en rak och ett knä.

 

Nåt sånt. Jag parafraserar slappt.

 

Det här är konst. Fet jävla musik. Poesin liksom pruttbasen får en att vilja slå någon, helst någon rik jävel. Det handlar så klart om känsla, estetik, liksom rapp skillz längst ut i svansen på normalfördelningen. Jag vill absolut inte hata här, änna.

 

Men, det är faktiskt, helt ärligt, inte saklig diskussion.

 

Trots det: Det har en funktion. Bredvid den konstnärliga? Eller är det en sådan funktion den konstnärliga kan vara?

 

Funktionen att känna klasshat, kampvilja, revolutionär glöd. Det är ett rollspel för de flesta av oss, så klart. Mer eller mindre medvetet, antar jag.

 

De här artiklarna som SSC klagar på har ju uppenbarligen exakt den funktionen. Fast för en (i min mening) töntigare subkulturell grupp. (Den som följer det biografiska spåret förstår att den här vänsterposören har militanta fäblesser. Inte olikt Anonym Internetzrappare: Stå upp, Bler full, Se dig om.)

 

Att skriva en arg och osaklig rant om hur mycket utgruppen suger, ger en skön känsla. Kan ge en skön känsla att läsa. Inte bra, kanske. Inte mest konstruktiv formen av gruppbildning. Men förståeligt.

 

Fasen också. Min högtflygande tes om postnihilismens åsiktslajvande verkar mer och mer korrekt för varje bit av information jag selektivt samlar.

 

***

 

Vad som dock står helt klart är hur dåligt det är att bygga sin vetenskapsteori på ett identitetsrunkande.

 

Efter SchäsLongandet förstår jag kanske en sak. Kanske. Vi får se.

 

Det handlar om det där med subjugated position. Dvs., genusteoriernas och socialkonstruktivismens grundbult.

 

Först fanns den helt parochiala, teokratiska diktaturen. Medeltiden, typ. Sen kom lite upplysning etcetera.

 

De logiska positivisterna ville skapa en objektiv, neutral vetenskap, som bara byggde på rena observationer och logisk härledning.

 

Så kom man på att observationer inte är så rena. Och att vi inte är så bra på att vara neutrala och objektiva.

 

Vissa gav då upp. Typ: "Det är svårt att vara objektiv, så vi försöker inte ens. Vi tror att alla utsagor enbart speglar aktörens intressen eller position."

 

Som ni minns från Hekkman-Haraway-Harding-debatten om subjugated position, fattade även många feministiska teoretiker att det är problematiskt att vara helt relativistiska. För, då är inte heller de subjuguerades perspektiv mer eller mindre sant än någon annans. Som Nina Björk-exemplet visar hamnade den feministiska rörelsen i stor utsträckning i att ju mer utsatt position, desto sannare perspektiv. En priviligierad kunskapsposition. En egentligen besynnerlig ontologi, och godtycklig.

 

Så småningom evolverade genusvetenskapen till ett subkulturellt uttryck, som numera blivit mer och mer mainstream i vissa befolkningssegment. Jag har varit inne på varför detta är lite problematiskt: Här och här och här, till exempel.

 

Andra gav dock inte upp. Typ: "Det är svårt att vara objektiv, så vi försöker bli bättre. Vi studerar metodiskt vår hjärna och vårt medvetande; vår kognition och vår psykologi. Vi upptäcker systematiska bias, och uppdagar goda förklaringar, t.ex. utifrån evolutionspsykologiska teorier, som visar oss varför vi t.ex. tenderar att vara xenofoba eller leta verifierande snarare än falsifierande bevis."

 

Genusvetenskapen fastnar i en relativism som gör att ingen objektiv sanning ens kan eftersträvas. Kanske inte spelar så stor roll, eftersom man egentligen inte vill veta sanningen. Det handlar mer om att bekräfta grupptillhörighet och göra karriär.

 

På andra sidan bordet sitter människor som verkligen vill veta sanningen. Även om sanningen i vissa fall är obehaglig.

 

***

 

Detta sanningsundflyende som genusvetarna håller på med, funkar eftersom att verkligheten oftast inte bryr sig. Inom medicinen ser det annorlunda ut. Där dör folk om man tillämpar för dåliga förklaringar.

 

Nåja, vi har Macchiarini. Men, där dog ju folk. Och vi har kristallterapi och homeopati. Men de får ju inte riktigt vara med.

 

Genusvetenskapen håller sig inte med experiment på samma sätt som medicinen med nödvändighet gör. Dessutom är teorierna inte falsifierbara enligt Poppersk modell. Låt mig ta ett exempel.

 

En forskningsartikel utgår från antagandet att företagande ofta är könat, på grund av patriarkala normer som exkluderar kvinnor från vissa branscher. Artikeln studerar ett antal företagare, män och kvinnor. Konstaterar att kvinnorna företrädelsevis startar företag i kvinnligt kodade branscher, och män företrädelsevis i manligt kodade branscher. Slutsats: Patriarkala normer exkluderar kvinnor från vissa branscher.

 

...men vänta nu.

 

Glömde man bort det här? Dvs, positive bias.

 

Det skulle ju kunna finnas andra förklaringar än "patriarkala normer" för att kvinnor företrädelsevis väljer att starta företag i vissa branscher.

 

Jämställdhetsparadoxen, någon?

 

Om teorin inte i falsifierbar, då kan den inte krocka med verkligheten. För allting räknas som bevis för ens hypotes! Vilket givetvis inte påverkar huruvida den faktiskt är sann.

 

Risken med att hålla sig med felaktiga förklaringar är att man skadar människor. Exempel: Vi låtsas att det är onda, patriarkala normer som förklarar könssegregationen på arbetsmarknaden. Så säger vi att vi måste kvotera in folk i alla branscher så att det blir 50/50 könsfördelning.

 

Men, är det i själva verket människors verkliga preferenser som förklarar könssegregationen, är det en suboptimal åtgärd rent utilitaristiskt att försöka gå mot en 50/50-fördelning!

 

Ger de faktiska preferenserna t.ex. 10/90, men vi skapar utfallet 40/60, då är det 30 procent av kvinnorna och 30 procent av männen som inte får som de vill. Och således upplever en mindre nytta.

 

(Man kan, och bör, givetvis fördela resurser på andra sätt än exakt lika könsfördelning i alla sektorer. Så kan man lösa den "förklarade" löneskillnaden - den oförklarade verkar liten och krympande. Valfrihet.)

 

***

 

Silvana Imam är ett fan så mycket bättre sätt att lajva feminist, än att skriva genusvetarartiklar som i bästa fall är helt irrelevanta för allmänheten, och i sämsta fall bidrar till en felaktig analys som leder till suboptimala åtgärder.