Det här, som jag själv skrev, var rätt vagt. Men i alla fall har jag kommit på ett exempel på när nihilismen och postnihilismen krockar. Allt tack vare P3 Souls "Den unge Eminem"-special.
Eminem är nihilismen personifierad. På låten Criminal på The Marshall Mathers LP blir detta nästan explicit uttalat, då Eminem löjliggör sig över människor som tror att det han säger/rappar om är på allvar.
Det är ganska nihilistiskt/postmodernt att tycka att det är helt orimligt att ord kopplar till materiell verklighet. Samtidigt är det väl ungefär det som är punkterandet av intersubjektiva fenomen.
I alla fall. Vad som inte nämns mer än i förbigående i P3 Soul är Eminems enorma påverkan på svensk hiphop. Alla som rappade mellan 1995 och 2005 hade Eminem som sin främsta förebild. (Undantag: Svenska Akademien och Timbuktu.) Bl.a. pga. att han rent tekniskt är bäst, men sannolikt också för att han - som nämnt - personifierar paradigmet. Han kan ses som den nihilistiska generationens språkrör.
Sen hände det något. Folk började låtsas bry sig, dvs. bli post-nihilister. Det var tråkigt att vara nihilist, så allmänheten började inkorporera "bry sig" och olika åsikter i sina respektive identiteter.
(SD är ett exempel - egentligen Machiavellianska värderelativister som lajvar ideologer. Identitetsvänstern också - medelklassen snidar ut sina offerroller.)
Det är ironiskt att rapparen Eminem blev talesperson för nihilismen, när fröet till identitetspolitiken grodde inom just hiphopen.
Mr. Cool, våldsironisk rappare av klassiskt Eminem-snitt, blir helt obegriplig för den post-nihilistiska generationen.
Silvana Imam, frontfigur för Rappare Med Samvete, vart skitsur på Mr. Cool, frontfigur för Rappare I Samverkan. Krävde att Mr. Cool skulle portas från Emmabodafestivalen eftersom hans texter skulle leda till våldtäkter. Hotade att ställa in. Mr. Cool hoppade av, men smygspelade. (Silvana spelade dock ändå, trots vetskap om att Mr. Cool smygspelade.)
Skulle Silvana Imam uppmana till bojkott av Eminem? En mycket mindre uppenbart ironisk våldsironiker, trots allt, med otaliga låtar om kvinnomord.
Men, som rappare måste hon väl buga sig för Eminems gudalika rapp-skillz? Det är väl skillnad på form och innehåll?
Videovåldsdebatten visade att ingen pallar bry sig om att amoralisk kultur kanske påverkar oss undermedvetet och leder till ett negativt beteende. Det finns även tecken på att denna premiss är felaktig. (Se en utveckling av denna diskussion ang. det undermedvetnas roll här, samt framförallt angående porrkonsumtion här.)
Få människor tror/vill tro att Eminem-lyssning leder till negativa beteenden. Samtidigt varnar vi för IS-rekryterare, nazistpropaganda, ledarsidesextremhögerflört-jajagtittarpdigGP, etcetera. Vi tror ändå att trista memes kan ge trista utfall.
Det kan vara olika typer av påverkan. Det kan påverka olika personer olika. Vi har inte alla svar här.
Men, vi i nihilistgenerationen blir förvånade över Silvanas reaktion. För hur det än ligger till med de kausala sambanden bryr vi ju oss faktiskt inte ett skit.
Det är då vi måste förstå att Silvana Imams Mr. Cool-aversion är en post-nihilistisk pose. Det är en signal till fänzen, att skita på en våldsironisk rappare/killkomiker. Och för Silvana Imam är det förmodligen en reaktion som sker helt automatiskt, ironiskt nog - eftersom hon själv tycks tillmäta undermedveten påverkan stor förklaringskraft, vilket jag delvis vänder mig mot - på ett undermedvetet plan.
Imam tror att hon bryr sig om Mr. Cools budskap - på ett sätt som gör henne oförmögen att
a) se humorn;
b) distansera sig på ett normal-nihilistiskt vis;
c) resonera kring den faktiska effekten på verkligt beteende; samt
d) inta en liberal position utifrån principerna yttrandefrihet och personligt ansvar.
Varsågod, kära läsare! Den här klargörande, om än senkomna, beskrivningen av Mr. Cool vs. Silvana Imam bjuder jag på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar