Arpi skriver att vänster-våldet inte granskas. Detta är lite intressant med tanke på att exempelvis SVT, SR, DN, SvD, Expressen och Sydsvenskan ständigt granskar extremvänstern.
Naturligtvis kan man ha sin personliga bild av nyhetsrapporteringen. Min bild är att "extremvänstern" ständigt lastas för polisens tillkortakommande i samband med demonstrationer, och att det inte går att nämna nazistiskt våld utan att ett gäng borgerliga ledarskribenter omedelbart måste ryta om vänstervåldet. Samma när saken diskuteras i riksdagen – en moderat ryggmärgsreflex verkar vara att nämna RF varje gång någon nämner SMR.
Om saken bara gällde verkliga extremister, eller idioter som jag väljer att kalla dem, skulle saken vara oproblematisk. Jag har skrivit t.ex. här om vilka som inte rimligen borde beskrivas som vänster – förvirrade människor som inte har läst ens ett minimum av Marx, men råkar gilla att förstöra barnteatrar på oklara grunder. Det finns även de som inte ens beskriver sig själva som vänster, men som dyker upp var helst det finns chans till slagsmål och förstörelse.
Det Arpi et al gillar att göra är att klumpa ihop dessa individer med vanliga, vettiga vänsteraktivister. Som jag har skrivit om här så förvandlas en demonstrant till en extremist så fort hen blir slagen av polisen – och nu talar jag inte om en faktiskt radikalisering till följd av psykologiska mekanismer födda ur polisens övergrepp, utan helt enkelt om polisens, mediernas och nazisternas beskrivning av en sådan person.
Att bedriva civil olydnad för att stoppa flyktingutvisningar, att utnyttja sina demokratiska rättigheter (och göra sin demokratiska plikt!) genom att demonstrera mot rasister och nazister, att organisera upprop mot korrupta utförsäljningar av allmännyttan, att belysa ordningsmaktens övergrepp, att skydda barn och med-demonstranter mot SMR:s påkar och SvP:s yxor – allt detta är vänsteraktivistens hedervärda aktivitet. Att söka upp människor i deras hem, hugga sönder dörren med en yxa, vandalisera lägenheten – allt detta är idioti. Kunde Arpi ha denna skiljelinje klar för sig skulle mycket vara vunnet, för honom personligen. Kunde polisen ha denna skiljelinje klar för sig skulle mycket vara vunnet, för alla de goda, modiga människor som blir stigmatiserade, misshandlade och utpekade som våldsverkare när de bara försöker förbättra världen en smula. (Läs mer om den saken här.)
Även den verkliga, våldsamma vänsterextremismen bör särskiljas från nazisternas våldsdåd. Det är inte rimligt att ha "våldsanvändning" som en urskiljningsgrund för vem vi ska hylla respektive hata. Jämför polis, militär, fotbollssupportrar, frihetsrörelser, terrorister, MMA-fighters, Rödeby-pappan, Nelson Mandela, SS – jag tror att få skulle placera alla dessa på exakt samma moraliska plattå. Det är inte heller så att brotten skadegörelse och mord är samma sak, vilket jag varit inne på t.ex. här.
Arpis och Avpixlats gemensamma agenda är dock att likställa aktivister med extremister, feminister och socialister med nazister, Jonas Sjöstedt med Jimmie Åkesson. Hörru Mats Dagerlind, ska du inte bara rekrytera Ivar?
Nä, jag skojar. Att likställa Arpi (eller Helmersson eller Kjöller eller Birgersson) med Dagerlind skulle vara att relativisera på samma sätt som Arpi gör. Det är inte det jag försöker säga. Jag vill däremot belysa att Avpixlat drar nytta av normal-högerns utfall, eftersom dessa i vissa fall närbesläktade åsikter ger legitimitet till rasse-trollens egna teoribyggen. Samtidigt drar borgar-skribenterna nytta av sina mer extrema kusiner inom den "svenskvänliga journalistiken", enligt kontrastverkan-logik. (Även känd som jag ser snyggare ut om jag omger mig med fulare kompisar-logiken.)
Arpi, en av borgerlighetens tenktakler, trasslar in sig i SD:s dito Avpixlat. På central nivå lobbar Reinis för att inkorporera SD som en inofficiell koalitionspartner i Alliansen. Arpi och Dagerlind tycker samma – M och SD tycker samma.
Inom filosofin delar man i regel upp begreppet "identitet" i två olika undergrupper som beskriver en relation mellan entiteter. Dessa undergrupper är numerisk identitet, och kvalitativ identitet. Numerisk identitet innebär att det de facto rör sig om samma entitet, exempelvis samma specifika exemplar av en bok. Kvalitativ identitet, on the other hand, innebär att det rör sig samma bok, men inte nödvändigtvis samma specifika exemplar. I alla relevanta aspekter är två kvalitativt identiska entiteter utbytbara, så som två olika glas vatten av samma temperatur från samma kran är. Bekymrar man sig om numerisk identitet, då blir det omöjligt att skopa upp ett glas vatten ur en flod två gånger. Så att säga.
Vad har då detta med borgerligheten att göra?
Well – om något tycker som en rasist, röstar som en rasist, ser ut och luktar som en rasist – då är det troligen en rasist. Eller åtminstone någon slags hybrid som inte minds att ge rasisterna ett ökat inflytande, i debatten eller i riksdagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar