Skillnaden på våld och våld och våld och våld

I min första blogg-post berörde jag den vanligt förekommande uppfattningen att vänsterextrema och högerextrema är samma skrot och korn. Jag har menat att återkomma till den tankegången, och då särskilt kommentera det argument som ofta framförs i sammanhanget: Vänsterextrema är lika illa som högerextrema, eftersom båda brukar våld.

Är detta en rimlig urskiljningsgrund? Nej, inte at face value. Polisen brukar våld, och det är något vi accepterar (detta trots att de ständigt hänfaller till övervåld, godtyckligt våld, och ibland mord). Våld anses acceptabelt i nödvärnssituationer. Nelson Mandela hyllas världen över, trots att han var en militant frihetskämpe. Jag, som går på kickboxning, brukar våld varje torsdag på sparringpasset. 

Vi har vidare väldigt svårt att avgöra när vi ska hylla, respektive ta avstånd från, våldsamma upplopp och demonstrationer. Vi hejar på den arabiska våren, och de syriska rebellerna. Tills vi plötsligt blir nervösa när vi kommer på att det kan vara Muslimska Brödraskapet respektive al Qaida vi råkat heja på. Vi blir griniga över Husbykravallerna, men vi blir skitpeppade när vi läser om Ukraina i tidningen – och sen kanske vi blir lite nervösa igen, när vi läser om Svoboda. Vi blir arga över London, arga över Paris, glada över Venezuela. Vad tycker vi egentligen?

Användandet av våld är alltså inte en urskiljningsgrund som fungerar för oss. Men, den svenska kontexten kanske är annorlunda? Här finns det ju ett parlamentariskt system som garanterar att du representeras. Då finns det ingen anledning att bruka våld för politiska syften. Men om nazister attackerar ens demonstration, hur ska man göra då? Får man försvara sig, eller ska man fly? Är det politiskt våld att driva nämnda nazister till skogs? Och om du inte känner dig representerad? Om du känner att vi lever i en skendemokrati? Är då våld okej för att nå politiska syften? Känslan kan säkert infinna sig bland de mest marginaliserade. Ärligt talat, vad har du att förlora om du inte har något? Du röstar var fjärde år, men inte fan förändrar det din situation det minsta.

Jag tror att det finns mycket att vinna på att skilja på försvar och förklaring – analysera eller moralisera. De situationer jag nämnt ovan – i Venezuela, Ukraina, Sverige, Storbritannien, Frankrike, Egypten, Bahrain, Libyen, Syrien, etc. – förstås alla bättre genom analys. Vi accepterar detta ibland – vad som egentligen ligger bakom protesterna i Thailand intresserar oss. På närmare håll är det svårare – jävla kräk som kravallar i Husby! Ibland är det ideologiska skygglappar som sitter i vägen – socialistskräcken bestämmer alltjämt hur mainstream-media tolkar situationen i Venezuela.

Jag tror att det är dags att se på vänsterextremister med lite mer analyslusta. Att slentrianmässigt jämställa dem med nazister håller inte i längden. Vi måste se varför människor väljer att ansluta sig till en våldsbejakande rörelse – och i den analysen ligger att se till respektive grupps agenda och drivkrafter.

Själv ser jag en gemensam nämnare mellan vänster- och högerextrema. Ofta är det mannen på botten som känner sig manad att raka huvudet och gadda en svastika på bröstet. Det är alltså ett klassamhälles förlorare som, fördummad och försummad, vänder sin vrede mot fel mål. Samma klassamhälle motiverar vänsterextremisten – bara det att dennes analys är desto mer klarsynt.