Antropofagi

måndag 28 juli 2014

Rundgång på högerkanten

Jag har tidigare skrivit lite om det orimliga i att betrakta politisk åsikt som yet another diskrimineringsgrund, i likhet med t.ex. etnicitet, sexuell läggning, eller funktionsnedsättning. Att borgarna argumenterar så är naturligtvis ännu en mekanism i the grand theory of rasism-normalisering. Varför vill man rasifiera? Ja, kanske är det som jag skriver här, här eller här. (Lite om gammeldags rasifiering av klass läser man här.)

Jenny Bengtsson har redan gjort processen kort med de "liberala" skribenternas dumheter (se här). Icke desto mindre måste den obstinate Alice Teodorescu lägga näsan i blöt - inte oväntat utan ens ett par argumentatoriska flipflops på fötterna. Se här, eller inbäddat här:


Jag säger inte att Jonna Sima gör den skarpaste insatsen ever, men det blir hur som helst uppenbart att Teodorescus agenda är att 1) normalisera SD:s rasism genom att jämställa den med a) varje annan politisk åsikt, och b) diskrimineringsgrunder såsom etnicitet och sexuell läggning; 2) misskreditera sossarna och facket på osakliga grunder (jag har skrivit om den specifika felaktiga liknelsen här); samt 3) påskina att SD inte är ett rasistiskt parti i sig.

Punkt två är väldigt intressant i ljuset av att SD i riksdagen nästan alltid röstar i linje med Alliansen. Att Teodorescu då dissar Socialdemokraterna för att partiet (påstått) tycker samma som SD i en enskild fråga är löjligt. Punkt tre har jag diskuterat at length här. I sammanhanget är det intressant att åtminstonde en sverigedemokrat faktiskt har gjort det jag raljerat kring, nämligen gått ut med att alla människor faktiskt inte är lika värda. Jag skrev:

"Jag förmodar att de som anser att SD inte är rasister inte kommer nöja sig innan Jimmy själv går ut i bästa sändningstid och proklamerar detta. Själv tillåter jag mig att läsa lite mellan raderna, och att pussla ihop bitarna som utgörs av tusen-och-ett sjukt rasistiska uttalanden från sverigedemokratiska företrädare."

Nu har alltså en sverigedemokrat, Robert Quiding, bokstavligt talat skrivit att "alla inte är lika mycket värda - tyvärr". Läs hans eminenta Facebook-status här.

Och just det, flera i SD är f.d. nazister, vilket vi visste. Inte så konstigt då att Jenny Bengtsson dödshotats i flera omgångar, samt hotats med gruppvåldtäkt, till följd av sin pulverisering av borgarnas retoriska korthus. Inte så kul att få bilder av döda barn skickade till sig. Att Bentsson, när hon tar sig ton mot normalhögern, genast angrips av Avpixlats nät-nassar visar med all tydlighet att högern och extremhögern för tillfället upplever en ömsesidig förälskelse. Man gagnar varandra - normalhögern gör extremhögerns sjukheter salongsfähiga och formulerar deras idéer i sammanhängande eufemismer, medan extremhögern begår de där flagranta övertrampen som får normalhögern att verka just normal.

Borgar-debattörernas kanske minst begåvade vapendragare fäktar samtidigt allt mer desperat vidare mot sina väderkvarnar. I början på klippet nedan fortsätter Teodorescu sin fåfänga kamp:


Glädjande nog känns Teodorescu extremt marginaliserad i debatten, och äntligen callar någon (i det här fallet Birger Schlaug) bullshit på Teodorescus absurda påstående att Farrokhzad skulle uppmana till våld i sitt sommarprat i P1. Oh no she didn't! Möjligen gjorde Thåström det 1979, och Rihanna det 2010. (Jag har skrivit om Farrokhzads sommarprata, inkl. somliga reaktioner, t.ex. här och här.)

På tal om Sommar i P1, vettiga åsikter och Alliansens förbrytelser kan det vara intressant (om än väldigt, väldigt sorgligt) att även lyssna på Christian Falks sista berättelse. Fallet Falkt visar med all änskväd tydlighet varför Teodorescu och hennes likar är så obehagliga, och exakt vilka följder den politik de argumenterar för ofta har. Geniet Falk har förresten spelat med just Thåström, som basist i imperiet, och har även producerat storheter såsom Timbuktu.


Falks sista resa, och även hans sons golgata-vandring mot självmordet, har helt skett enligt "Nya" Moderaternas karta och kompass. Misskrediteringen gick så långt att Falk slutligen blev glad och lättad över sin dödsdom, som anlände i form av en cancerdiagnos. Äntligen slapp han det inferno som utgörs av jobb-coachens pepp och Försäkringskassans käpp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar