Antropofagi

onsdag 10 september 2014

Kungen har ingen rösträtt

Människor säger ibland att jag personligen vinner på borgarnas politik, eftersom jag är universitetsutbildad och fast anställd. Detta är en lögn som mången medelklasskamrat fallit för. Populist-tusingen och privilegierna har jag rapporterat om tidigare, men desinformationen går djupare än så. En poet av typen rappare, annars ofta ett medvetet kast, framförde en gång följande rader:

Antar jag ska säga tack, för jobbskatteavdrag/
antar jag ska säga fuck jobbiga fattiga barn/
antar jag tji ska va hotad av det/
neofeodalismen är barsk och bister, media fattar inte/
eller skrattar åt det, att vi faktiskt åt det/
hastigt lasta bytet i båten, och hasta lystet/
och det är faktiskt syftet, med nedskärningar/
som begås av Alliansen, kalla dem cancer/
klart man rider på vågen, så länge du kan hålla balansen kan du sätta livet på det/
men det finns rev och du river dig på det/
kolla finansens nyans, har du tid att slå dig?/
du får en sax genom halsen, fucking gangster, så du borde inte eftersträvat instabilitet/
och din bonus tar dig till Fonus, man kan se din olust, när ditt hus brinner ner/
och det är inget Konstitutionsutskott för nått mutbrott som du utstått när man grillar er/

De i och för sig ypperliga raderna sprider dessvärre två obehagliga myter. Låtom oss utreda.

Myt nummer ett: Alliansens politik missgynnar bara en tredjedel av populationen. Denna myt bygger på idén att de som inte omedelbart drabbas av trygghetssystemens nedmontering istället får extra pengar i plånkan till följd av exempelvis sänkt skatt. Detta är inte fallet, pga. följande.

Grundläggande insikt: En minskad skatteintäkt måste motsvaras av minskade offentliga utgifter. Detta kan ske genom positiva reformer, som att sluta köpa JAS-plan eller bantad onödig byråkrati. I fallet Alliansen sker det istället genom att sjukvård, skola, äldre- och barnomsorg, etc. blir sämre. Faktum är att Alliansen köper nya JAS-plan, och utökar den onödiga byråkratin. Samt, kanske framförallt, skänker skattepengar till riskkapitalister via privatiserings-kleptokratiska åtgärder. Se Internetz och/eller verkligheten för exempel.

Den offentliga kakan ägs gemensamt, av samtliga medborgare. Det kan naturligtvis vara så att förvaltarna, dvs. politikerna, missköter sitt jobb. Då kanske man inte blir så sugen på att plöja ner sina resurser i denna kaka. Om ett land har extremt höga militära utgifter, stora problem med korruption, etc. – då minskar naturligtvis lusten att betala skatt. Sköts den offentliga kakan väl, däremot, är det meningsfullt att tala om ett gemensamt ägande.

Givet att man betalar skatt efter hur mycket man äger privat, kommer de rikare att betala mer. Det gemensamt ägda ägs dock fortfarande gemensamt. Således sker en omfördelning. Viss offentlig kaka omvandlas tillbaka till privat kaka. Beroende på hur denna distribution ser ut, kan ytterligare omfördelning komma på fråga. Mycket offentligt övergår dock aldrig i privat ägo – vi kan ha offentlig-ägd välfärd, järnväg, kollektivtrafik, utbildningssystem, etc. Som alla kan få ta del av i lika utsträckning.

Den minskade skatten på lönearbete, som skett under Alliansen, motsvaras av en mycket större minskning av skatt på kapitalvinster och förmögenhet. Det är alltså så att de som äger väldigt mycket shieet tjänar betydligt mer på skattesänkarpolitiken än random medelklass-tjomme. "Oh, soft för mitt sparande!" tänker kanske du då. Nej, dessvärre är din förmögenhet en sk. spottstyver. Det mesta i Sverige ägs av ett ganska litet antal människor. Skattesänkarpolitiken gagnar alltså de väldigt rika, inte medelklassen eller ens den övre medelklassen.

Alliansen minskar alltså skatten på lön en smula, vilket gynnar de mest som tjänar mest, när mindre andel privatägt omvandlas till offentlig-ägt. De minskar i större utsträckning skatten på kapitalvinster och liknande, vilket definitivt och enbart gynnar de allra rikaste, dvs. den renodlade överklassen. Slutligen så sabbar Alliansen den omvandling av offentliga medel tillbaks till privata som sker – man förstör välfärden och omfördelningen, och ägnar sig istället åt att skapa en kleptokrati. Här strömmar de gemensamma resurserna ner i de redan väldigt rikas fickor.

Så, myt nummer ett är vederlagd. Du tjänar inte på minskade skatter, om du inte heter typ Ingvar Kamprad. Men, vad värre är, du förlorar faktiskt även medelsiktigt på en minskad skatt på lön, även givet att du håller dig frisk och arbetsför. Det är nämligen så att en minskad skatt på lön ofelbart leder till minskade löneanspråk – arbetsgivarna kan helt enkelt hänvisa till den extra tusingen i plånkan, och tillåta en sämre löneutveckling. Vilket naturligtvis innebär en reell lönesänkning.

Nåväl, låtom oss tackla myt nummer två, nämligen att man bör vara tacksam för ROT och liknande bidrag. Detta är helt enkelt fel. Subventioner av typen ROT, RUT och sänkt restaurangmoms gynnar dem som har råd att i väldigt stor utsträckning köpa tjänster av respektive typ. Även om du betalar för flyttstäd fyra gånger om året – du kanske flänger runt på andrahandskontrakt i bostadsbristens Stockholm – så är detta jordnötter bredvid Danderydsfamiljen som har städning av villan två gånger i veckan, läxhjälp till barnen, trädgårdsmästare, daglig lyxlunch, etc.

Subventionerna i fråga gynnar alltså, i konsumentledet, de som har råd att konsumera väldigt mycket. I producentledet, däremot, gynnas ägarna, dvs. kapitalister, inte arbetarna. Städbranschen i Sverige är ökänd för usla villkor och löner så låga att de inte går att leva på – knappt en procent av de 17.000 RUT-företagen har kollektivavtal. Samtidigt gör ägarna miljonvinster, och flödet till den offentliga kaka som ska bekosta socialt skyddsnät och cancervård stryps när skatteintäkterna sjunker.

Sammanfattningsvis är det bara typ Kungen som har nått att vinna på att rösta borgerligt, och han har ju inte ens rösträtt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar