Om du som läsare upplever att Antropofagi-bloggen har tappat lite momentum så beror detta helt på en märklig blandning av politisk depression och allmän livsglädje. Låt mig förklara.
Jag blir som lite trött på att hela "debatten" är full av Hanne Kjöllers och Erik Helmerssons, som säger att SvP och SMR förtjänar att strykas medhårs, och att "vänster"-aktivister (individer som inte antar att status quo är det enda möjliga eller det allra bästa) borde fängslas. Samtidigt läser jag i Bang (nr. 1 2014) om demokratins avskaffande i Spanien (skrivit lite om det det här tidigare), i åtstramningspolitikens spår. Nyliberlismen besegrar därmed demokratin (mer om det här) och avskaffar välfärden på samma gång - en självklar koppling för en socialliberal, som ser rättigheter som något mer än rätten att sparka på de svaga, och demokrati som en resursfördelningsfråga.
Nazister dödar folk på våra gator. Man kan inte gå tio meter i Stockholm utan att springa på en tiggare, men samtidigt röstar folk på alliansen och SD. SD är mer tio gånger större än Fi. Med mera, med mera. Tröttheten.
På den andra axeln leker livet. Jag är, som fast anställd och universitetsutbildad, en liten ö av privilegier i ett stigande hav av misär. (Det kommer naturligtvis bita mig i röven så småningom, när klyftorna blir större och våldet ett dagligt faktum för alla.) Jag omfattas via mitt jobb av en privat sjukvårdsförsäkring som omedelbart hookar mig med bästa möjliga vård. Samma dag som jag ringer om minsta besvär får jag en tid. Jag tar min lön och går ut och äter lite. Tränar lite och håller mig frisk. Har lite samhällelig status eftersom jag har hela kläder och får självförverkliga genom jobb och relationer.
Vad är resultatet av detta? Jo, naturligtvis precis vad alliansen vill när man bygger det sk. två tredjedels-samhället. Vissa av oss blir så klart kortsiktigt rikare när andra blir fattigare. (I längden är vi naturligtvis alla förlorare, i och med att ojämlikheten skapar ökad ohälsa och ökade konflikter.) Därmed känns blir det rimligt att blunda för den jobbiga, deprimerande verkligheten, och bara fokusera på hur god just den här espresson jag dricker just nu är. Och just den här kicken av att köpa just dessa sneakers.
Samtidigt ropar SVT och SR att det inte finns några nazister, bara "partier med nazistiska rötter" - detta trots att Expo visar att det inte varit högre aktivitet bland svenska nazister sedan 30-talet. Och då är extremhögern i Sverige ändå mil efter sina Europeiska bundsförvanter. På samma sätt som svenska medier trots allt är mil före många Europeiska motsvarigheter.
Alliansens politik är populistisk. De ger oss skygglappar och godis, vilket håller oss lugna medan vårt Aniara seglar ur kurs och driver iväg i den nyliberala tomheten. När det enda av värde per definition är det som kan säljas, då förlorar all annan mänsklig aktivitet sitt existensberättigande.
Samhälle? Fan heller. Nu är vi tillbaka på det där stadiet då alla driver omkring i rövarband och bara plundrar för att kunna äta sig mätta för tillfället. Det är kul så länge du är på rätt sida om dådet, men blir värre när det är ditt shit som roffas av Reinis och hans finansiärer inom den neofeodala adeln.
Vi har också hamnat i en situation då det är rimligt att sätta rubriker såsom den jag läste häromdagen (minns ej var): Inte bara missbrukare och psykiskt sjuka riskerar hemlöshet. Visst är det sant, och visst är den hemskt. Men det implicerar samtidigt att du förtjänar ditt frusna öde om du lider av mental ohälsa eller om du av någon anledning brukar narkotika. På det stadiet är vi nu. Avmänskligfierandet bryter ständigt ny mark.
Jag är också rädd för vad som kommer hända när de högerextrema får tillgång till de super-repressiva lagar som stiftas t.ex. i Spanien, där austerianerna desperat försöker kväsa folkets missnöjesyttringar. När SMR sitter vid makten, och det är förknippat med dryga böter att "samla" folk kring symbol eller politisk fråga på internet. Då är det lätt hänt att jag tar den där extra tusenlappen i plånboken (som för övrigt är en metod för att demontera välfärden och samtidigt minska mina löneanspråk) och går och käkar en långlunch, tar en drink, beställer en resa, köper en jacka. Känner mig som the shit, eftersom inte ens den som tror sig medveten kan undkomma konsumismens hjärntvätt.
När jag har förätit mig på silverfatets läckerheten kommer den blek-magade besten komma lunkande för att sluka även mig. Jag kommer icke kunna fly, eftersom jag kommer vara fet och däst och långsam. Jag kommer inte vilja fly, eftersom jag kommer vara apatisk och liknöjd, berövad på mening, berusad av konsumtions-samhällets nektar.
Häromdagen valde jag att inte delta i en manifestation mot nazism som hölls på Medis. Istället konsumerade jag lite prylar och tog del av lite nöjen. 1-0 till min inre, självvalt blinda privilegie-knarkare. Hoppas jag orkar hålla ögonen öppna nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar