Antropofagi

fredag 3 november 2017

Ge upp eller försöka? Jag fortsätter försöka

 
Antropofagi:
 
"De logiska positivisterna ville skapa en objektiv, neutral vetenskap, som bara byggde på rena observationer och logisk härledning.
 
Så kom man på att observationer inte är så rena. Och att vi inte är så bra på att vara neutrala och objektiva.
 
Vissa gav då upp. Typ: 'Det är svårt att vara objektiv, så vi försöker inte ens. Vi tror att alla utsagor enbart speglar aktörens intressen eller position.'
 
Som ni minns från Hekkman-Haraway-Harding-debatten om subjugated position, fattade även många feministiska teoretiker att det är problematiskt att vara helt relativistiska. För, då är inte heller de subjuguerades perspektiv mer eller mindre sant än någon annans. Som Nina Björk-exemplet visar hamnade den feministiska rörelsen i stor utsträckning i att ju mer utsatt position, desto sannare perspektiv. En priviligierad kunskapsposition. En egentligen besynnerlig ontologi, och godtycklig.
 
Så småningom evolverade genusvetenskapen till ett subkulturellt uttryck, som numera blivit mer och mer mainstream i vissa befolkningssegment. Jag har varit inne på varför detta är lite problematiskt: Här och här och här, till exempel.
 
Andra gav dock inte upp. Typ: 'Det är svårt att vara objektiv, så vi försöker bli bättre. Vi studerar metodiskt vår hjärna och vårt medvetande; vår kognition och vår psykologi. Vi upptäcker systematiska bias, och uppdagar goda förklaringar, t.ex. utifrån evolutionspsykologiska teorier, som visar oss varför vi t.ex. tenderar att vara xenofoba eller leta verifierande snarare än falsifierande bevis.'" (Ersätt gärna "genusvetare" med "postmodernister", för i sammanhanget är "genusvetare" en katergori av "postmodernist".)
 
Alltså: Insikten om att det är svårt att observera en objektiv verklighet på ett objektivt sätt är oändligt svårt, ledde för vissa till en total uppgivenhet, och hos blev hos andra en drivkraft att ändå försöka lyckas så bra som möjligt.
 
SSC-Scott noterar också släktskapen, eller den gemensamma utgångspunkten:

"Optimistically, postmodernism isn’t necessarily opposed to rationality: rationality says to believe what is true, and it’s true that people are often trying to manipulate us. Hopelessly optimistically, both groups are engaged in the same project of overcoming bias, just taking different perspectives.

But pessimistically, there’s a risk that postmodernism collapses into people ignoring any facts they disagree with, arguing that facts are just mutable products of hostile power structures trying to perpetuate themselves."
 
***
 
Situated knowledge är ett centralt begrepp i sammanhanget. Det objektiva är omöjligt, så vi nöjer oss med det subjektiva. Det här med situated knowledge och subjugated position har också varit en käpphäst för Antropofagi. Jag har försökt hålla en balanserad ton, dvs. bistå med både ris och ros. Däremot kan det här resonemanget möjligen indikera ett behov av fördjupad diskussion.
 
 
"Givetvis är vi fast i våra egna hjärnor, men det är väldigt osannolikt att just din hjärna skulle vara så jävla annorlunda än någon annans. Sannolikt befinner vi oss inom samma spektrum av upplevelser och känslor.

Även om vi rent logiskt kan ha exakt samma dito, kan vi ha kvalitativt identiska känslor och upplevelser. Och de flesta av oss har dessutom en förmåga att extrapolera den egna upplevelsen till att gälla andra. Att inte ha det är typ definitionen för en eller annan psykiatrisk diagnos/kognitiv funktionsnedsättning.
Spegelneuronerna i hjärnan 'avger nervimpulser både när individen utför en viss handling, och även när individen ser samma handling utföras av en annan individ.' Peter Gärdenfors skriver om att 'du' utvecklas simulant med, eller kanske tidigare än, 'jag'. Och våra livsvillkor som människor är i väldigt stor utsträckning identiska: Vi har kroppar av kött, vi har sjukdomar och infektioner, vi utsätts i någon utsträckning för väder och vind, vi fruktar döden. Vi utsätts under livet dessutom för social interaktion med andra människor.

Antagandet om att vi inte kan förstå varandra är således med all sannolikhet helt enkelt fel. Och det kan leda till skitdåliga implikationer som att vi slutar försöka förstå varandra. Ja, du hörde mig. Förståelsen kan givetvis variera. Medvetna ansträngningar, samt exponering för andras mer eller mindre unika upplevelser, kan öka förståelsen
."
 
Detta är dock eventuellt helt fel! I Mentala paradigmskiften hänvisar jag återigen till SSC, som beskriver olika fall av hur olika vi upplever verkligheten. T.ex. verkar det som att olika nivåer av oxytocin gör att vi upplever vår interaktion med andra människor mycket olika - extremfallet är personer med Williams syndrom, som är hårdvarukopplade att känna tillit och tillgivenhet till alla människor de möter. SSC tar även upp andra exempel, såsom förmågan att föreställa sig ett fenomen som en bild respektive ett abstrakt begrepp.
 
Givet att detta stämmer, vilket i nuläget verkar vara fallet, vinner situated knowledge-idén tillbaka en del mark. Visst, verkligheten är fortfarande ontologiskt självständig, och vi kan fortfarande principiellt få kunskap om den (och kunskapen är felbar men kan rättas, etcetera). Men, däremot är våra respektive upplevelser av verkligheten extremt olika, oavsett miljöpåverkan. Dvs., vi har inte alla exakt samma kognitiva bias att justera för.
 
Detta kanske låter oerhört trivialt, men det falsifierar i alla fall den naiva föreställningen som Antropofagi givit uttryck för att "det är väldigt osannolikt att just din hjärna skulle vara så jävla annorlunda än någon annans. Sannolikt befinner vi oss inom samma spektrum av upplevelser och känslor."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar