Antropofagi

måndag 11 september 2017

Två risker med att tycka synd om pojkar

I det stora åsikts-oscillerandet (förklaring, förklaring) med avseende på "feminism" (bla, bla, bla, bla) tänker jag ibland typ "vafan de har ljugit och lurat oss hela tiden vad är det här liksom". Andra gånger tänker jag istället "asså shit vad jag överkompenserar för min tidigare feminism-fandom och blundar för att det finns sjukt mycket ojämställdhet och jobbigt kvinnoförtryck i Sverige och världen."
 
Att jag nuförtiden ändå ibland landar i den föregående uppfattningen tror jag beror på att jag börjat tro/anse att pojkar och flickor är biologiskt olika i relevanta avseenden, och att pojkar missgynnas i relevanta avseenden i uppfostran och skola. Jag tycker mig se ideliga exempel på detta i många fall som jag är personligen bekant med.
 
Att jag kan känna denna vurm för pojkar tror jag beror på att jag själv åldras och således lämnar pojkstadiet. Det känns idag lättare att tycka synd om gossebarn, när jag själv inte är ett gossebarn längre. Jag kan alltså lättare tänka på pojkar i en offerroll - nu är de mer i kategorin "barn", där jag själv inte befinner mig.
 
Att jag haft svårt att tänka på pojkar som offer tidigare, men dock varit Mr. 8th of March med hela svenska folket, tyder på att jag har sett kvinnor som offer.
 
Detta är inte, anser jag, en särskilt empowering ståndpunkt. Det är inte heller särskilt nyanserat att dela upp populationer i offer och förövare, då överlappet i regel är betydande.
 
Risk 1: Att jag börjar tolka pojkars problem som uttryck för en icke-pojk-tillvänd utbildnings- och uppfostranskultur. När det kanske bara handlar om exponering för droger eller något annat som mycket bättre förklarar det ena eller andra.
 
Risk 2: I det att jag slutar tänka "du late jävel" eller "ta dig i kragen", och istället börjar tänka "oj vad dåligt anpassad grundskolan är för dig!" eller "oj vad ingen fångade upp dig när du uppvisade den ena eller andra problematiken!", finns det risk för att jag - min vana trogen - nedvärderar agentskapen och det individuella ansvaret, och istället lutar mig alltför mycket mot strukturella förklaringar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar