Debatten-debatten är väl över vid det här laget, men jag kom lik förbannat att tänka på den nu i afton. Fråga: Om en mot-debbatör inte seriöst beaktar ens argument, och selektivt väljer att helt enkelt inte tro på fakta du framlägger, hur ska man då bära sig åt för att övertyga personen om sin ståndpunkt? Plötsligt är debatten reducerad till ett retoriskt spel, på vilket faktiska förhållanden inte har någon bäring. Debatten blir en social lek, och varken sakfrågorna eller värdefrågorna finns kvar. Säg rent hypotetiskt att du tröttnar på den sociala leken – vad är då meningen med debatten? Jag sticker ut hakan och säger: Det finns då ingen mening.
Nästa spörsmål, kring att hålla god ton. Det sägs ibland, inte minst i samband med rabiat vänsterrapp, att sådan kan vara "kontraproduktiv" och polariserande.
Vad har man för ansvar för att anpassa sina åsikter till sina åsiktsmotståndares uppfattning om vad som är salongsfähigt? Måste debatten alltid föras i en mittfåra? Åsikter som i min mening är de mest rimliga kan av vissa anses vara extrema. Samtidigt anser jag att vissa mainstreamåsikter är extremt vidriga. Måste jag sålla och modifiera för att inte sticka i ögonen? Jag vill utvärdera åsikter och förkasta eller anamma dem utifrån deras egna premisser, inte utifrån någon slags konsensus-idé. Samtidigt bygger jag min uppfattning om olika forskningsfält på just konsensus. Det är naturligtvis omöjligt att sätta sig in i varje fråga i detalj, och inget forskningsfält inom samhällsvetenskapen präglas av full enighet, varför konsensus är den enda rimliga auktoriteten (i den mån prioriteringsordningen gör att man måste hålla sig med en sådan). Svar: Man får tycka vad man vill, så länge man är benägen att utsätta åsikten ifråga för relevant kritik och falsifieringsförsök.
Men om nu en "extrem" åsikt, såsom att SD är rasister, skulle vara kontraproduktiv att framföra i den mening att den inte bidrar till att övertyga din diskussionsmotståndare – är det då ditt ansvar att mörka din väl underbyggda åsikt för att frälsa en politiskt vilsen själv? Svar: Nej, fasen heller. Det är den vilsna själens egna ansvar att hitta rätt. Du ska tillhandahålla karta och kompass, inte skönmåla terrängen.
Kan man diskutera med någon med diametralt annan värdegrund? Ja, men det blir meningslöst när du inte har samma normativa ansats. En konservativ person kanske de facto inte menar att största möjliga nytta för största möjliga antal är prio. Då har vi egentligen inget att diskutera. ("Jaha, du tycker att kungen ska ha allt, för det har Gud sagt. Jag tycker allt åt alla och Gud är död.") En nyliberal, däremot, säger faktiskt gärna att största nytta för flest är prioriteten. Då gäller diskussionen hur man tar sig till målet ifråga – finns det en magisk frimarknadsformel för att komma dit? Eller är verkligheten lite mer komplex än så? Här har vi ett hett diskussionsämne. Dock, om du visa lite data som vederlägger nyliberalens antagande, och denne fortsatt framhåller att markandsmagin är bäst – what then? Antingen är vi i den situation jag beskriver ovan, att din motpart vägrar ta hänsyn till fakta. Då är hen under the confirmation bias-spell in absurdum, och ditt stångandes enda resultat är ditt eget blodvite. Eller så är vi i den situation att din motpart har ändrat normativ ansats. Nu är det kanske viktigare för henom att framhärda avseende sin metod. Den nyliberala dogmen har formerats. Oavsett resultat är marknadsmagin mest "rättvis", där "rättvist" betyder "det som följer av marknadsmagi" i ett härligt cirkelresonemang.
Sista frågan: Ska man öda sin ringa tid här i jordelivet med att diskutera med ordvrängare och hårklyvare? Nja. Här bör den aspirerande debattören beakta att effektivitetsvinter finns att göra i och med att man fastslår och definierar vissa grundläggande begrepp innan själva debatten initieras. Då kan man slipps meningslösa invändningar som "jag tycker feminism är fel för jag ogillar själva ordet". Okej gangster, då säger vi att termen Polydesmus kosswigi (som är härledd genom metoden "slumpartikel på Wikipedia") definieras som
med tillägget att någon som bekänner sig till denna rörelse också godtar analysen att kvinnor ännu icke är jämställda med män. (Obs, se FAKTA OM VÄRLDEN för underlag.) Kan du då erkänna att du är en mångfotingart, utan listade underarter, som beskrevs första gången 1968?
Jag känner att detta babiljonte inlägg blev skrivet i affekt, vilket är ypperligt för en person som jag som ofta förväxlar ilska med glädje. Mr 8th of March signin' out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar