Rörlighet och jämlikhet, del 1

De senaste dagarna har det varit en del fuzz om Gregory Clarks forskning angående social (im)mobilitet. Clark har skrivit ett litet sammandrag i The Economist för den som inte vill läsa längre texter i onödan.

Clarks första poäng är att den sociala rörligheten är mycket lägre än vad vi brukar anta. Genom att grunda sin forskning i namn och ätter visar Clark att samma adelsfamiljer håller fortet, slottet, och citadellet. Precis som på 1700-talet, eller dessförinnan. Min hemmasnickrade tolkning av begreppet neofeodalism har aldrig känts mer aktuell.

Clark menar sig också se att mer jämlika länder inte har högre social rörlighet än mer ojämlika länder. Oavsett huruvida han övertygar mig på den punkten, så vill jag poängtera att detta på inget sätt kan anses vara en attack mot jämlikhetens dygder (fler dygder här). Dels är social orörlighet, om än hög, ändock ett mindre problem desto mer jämlikt samhället är – det är helt enkelt mindre avstånd mellan respektive socioekonomisk fix-position. Jämlikheten ger ju också större nytta (livskvalitet, trygghet, lycka) för samtliga sociala samhällsklasser – utom möjligen i den svårligen efterforskade översta promillen, men de skiter jag ärligt talat i med eftertryck. Slutligen, som Krugman säger att James Surowiecki säger, så löser inte en hög social rörlighet problemet med ojämlikhet. Varför? Jo, för du kan ju också röra dig neråt i hierarkin. Tillåt mig citera nästan hela Krugmans blogg-post:

”If you want a society in which everyone has a decent life, you need to construct a society in which everyone has a decent life – not a society in which everyone has a small but equal chance of living the lifestyle of the rich and famous.

Not that we’re anywhere close to the second condition, anyway – the most important factor in whether you can become rich is whether you chose the right parents: Most people are going to end up with socioeconomic status close to where they started. But even if that weren’t true, those moving up the ladder would be matched by an equal number moving down. Since anyone could find himself or herself downwardly mobile, social mobility arguably actually strengthens the case for a strong safety net.”

De här tankegångarna påminner en smula om Rawls förkrossande, om än sparsmakade, kritik av den löjlige Nozick. Nozick menar, liksom nyliberala dogmatiker världen över gör än idag, att den fria marknadens logik alltid är den bästa metoden för att nå ett rättvist samhälle. Med detta avses att den fria marknadens logik är den mest rättvisa metoden. Här har vi ett fint litet cirkelresonemang, där vägen är målet. Varför denna metod är mest rättvis? Tja, det verkar faktiskt bara röra sig om en godtycklig princip. (Jag har skrivit lite längre om det cirkelresonemanget här.)

Rawls slaktar naturligtvis enkelt Nozick: Det är ju lik förbannat utgångsläget som avgör var vi hamnar när vi tillämpar frimarknadsmetoden. Jämför med logiken: Du kan utföra en aldrig så korrekt härledning, men din slutsats blir aldrig mer sann än din premiss. Kyrklund skriver: ”Ingenting är mig mera motbjudande än att diskutera konklusioner ur falska propositioner”, vilket är helt analogt med att låta ett ojämlikt samhälle vara premissen från vilken marknadens logik härleder resursallokeringen.

Hur som helst, tillbaka till Clark. Hans andra poäng är nämligen desto sjukare. Igen vill jag citera at length:

”Many commentators automatically assume that low intergenerational mobility rates represent a social tragedy. I do not understand this reflexive wailing and beating of breasts in response to the finding of slow mobility rates. The fact that the social competence of children is highly predictable once we know the status of their parents, grandparents and great-grandparents is not a threat to the American Way of Life and the ideals of the open society.

The children of earlier elites will not succeed because they are born with a silver spoon in their mouth, and an automatic ticket to the Ivy League. They will succeed because they have inherited the talent, energy, drive, and resilience to overcome the many obstacles they will face in life. Life is still a struggle for all who hope to have economic and social success. It is just that we can predict who will be likely to possess the necessary characteristics from their ancestry.”

Vad är det Clark säger? Tillåt mig återvända till den saken i morgon, så får ni lite betänketid. Nu ska jag dra på teater om sexbrott. So long, suckers.