Antropofagi

torsdag 25 februari 2016

Intersubjektiva fenomen genomskådade är samhällets totala upplösning och förintelse - eller är det inte alls på det viset?

Det Antropofagi menade med detta, är t.ex. hur Houellebecq skriver (jag citerar på frihand ur ett ganska dåligt minne) att "a lie is useful if it changes reality" (Atomised). Michel H. gräver också ned sig i tankar kring vad som händer med mänskligheten när vi genomskådar alla intersubjektiva fenomen (för att tala med Harari) – hur överleva nihilismen? M.H. ger kristenheten, som kultursfär betraktad, viss upprättelse. Frågan är emellertid om han är ironisk eller ej när han med viss förnöjsamhet låter islam (Underkastelse) träda i upplösta normers ställe.

När Antropofagi avnjuter den lustiga och finstämda filmen Timbuktu (2014), som skildrar jihadisternas kortlivade välde i Malis huvudstad, inser jag plötsligt vad definitionen av fanatiker (av latin fanaʹticus ’inspirerad’, ’besatt’, ’förryckt’; av latin fanum 'tempel', 'helgedom') borde vara. "Skeptikerns (extrema) motpol" tycker svenska Wikipedia, och jag säger inte emot. Men mer specifikt: Någon som faktiskt verkligen tar ett intersubjektivt fenomen som objektiv sanning; någon som inte genomskådar hyckleriet som genomsyrar alla mänskliga myter, i den mening att allt är social konstruktion.

I Sissakos Timbuktu framstår jihadisterna inte som bestialiska lika mycket som löjliga; inte som fruktansvärda lika mycket som fruktansvärt opragmatiska. Mest talande är kanske när de vill tvinga en fiskförsäljande kvinna att bära tjocka vantar – detta får hennes bägare att rinna över: Hur ska jag kunna skölja fisken? Jihadisterna fängslar även människor som lovsjunger Allahs storhet, då musik är förbjudet. Och en av dem tjuvröker. Ack, löjet.

Harari menar att den kognitiva revolutionen medförde att sapiens kunde samarbeta i mycket större grupper än andra hominider. Även en sapiens kan endast hantera grupper om ca 150 individer, men medelst myter och symboler (såsom pengar eller religion) kan gruppen utsträckas till det oändliga. Dessa intersubjektiva fenomen – som alltså varken är objektiva eller subjektiva men kollektivt föreställda, emergenta ur svärmen av mänskliga medvetanden – måste dock tas för objektiva för att ha kraft att påverka verkligheten. När hyckleriet genomskådas faller allt. (Utom pengar, verkar det som.)

Alla intersubjektiva fenomen är inte kvalitativt identiska, normativt ekvivalenta, som diskuterats. Med hjälp av ett axiom eller två/en grundläggande värdering eller två, kan vi hävda att socialdemokrati är bättre än juche-blodskultskommunism, eller att shintoism är bättre än wahabism. Mali och Timbuktu verkade trevligare innan jihadisterna. Sanders är bättre än Trump. Etcetera.

***

Skulle vi helt sakna intersubjektiva fenomen, så skulle vi inte kunna leva i grupper över 150 individer – utan hjälp av gemensamma myter har vi inte den kognitiva kapaciteten att samverka i större samlingar av sapiens än så. Det Harari, och kanske även Michel H., lyfter, är i Antropofagis tolkning kanske snarare fragmenteringen av kulturer, explosionen och fördjupningen av intersubjektiva fenomen, än alla intersubjektiva fenomens plötsliga massdöd.

Är det bara på nära håll det ser ut så? Som att kulturerna splittras i subkulturer? Som att alla sitter i sina egna bubblor och bubblar, matar sina ideologiska egon med confirmation?

Fast ändå: I ärligheten namn kanske Houellebecq ser en transition, ett paradigmskifte. Men upp till var och en att läsa och tolka. Och i ärlighetens namn kanske Harari pekar på kapitalismens roll som global regim-ideologi och övermäktig social konstruktion som på gott och ont för människan vidare in i framtiden. Tills nästa revolution, den transhumanistiska, förändrar alla spelregler.

Tänk er att transhumanismen ökar den mänskliga kapaciteten till att kunna hantera en mycket större samling individer än vad vi kan idag, utan att behöva ta till intersubjektiva fenomen som myter och ideologier. Eller, tänk er att vi alla sammanfogas till ett super-mänskligt medvetande, en själslig solitär vars rötter approprierar all jordens näring. Ett hive-mind. Så behövs inge' samarbete mer. Ty vi är ett.

Eller lite mer jordnära, tänk er att vi redan har utvecklat verktyg för att samarbeta med många fler människor än maxgränsen för en klan eller flock. Att internet + applikationer har givit oss förmågan att lägga ut den kognitiva ansträngningen i (det virtuella) rummet; att hantera mångdubbelt fler relationer; att ingå i mångdubbelt fler grupper. Är det därför myter som religion dör? För att vi har fått verktygen att samarbeta utan sådana myter? Räcker det med pengar och Facebook?

***

Som en parentes släpper vi in en lite intressant intervju med Mr. Houellebecq, angående senaste Underkastelsen. Utdrag:

"[Intervjuare:] In this book, I feel that you have adopted categories of description, oppositions, that are worse than dubious—the sort of categories relied on by the editors of Causeur, or by Alain Finkielkraut, Éric Zemmour, even Renaud Camus. For example, the “opposition” between antiracism and secularism.

[Houellebecq:] One cannot deny there is a contradiction there.

[Intervjuare:] I don’t see it. On the contrary, the same people are often militant antiracists and fervent defenders of secularism, with both ways of thinking rooted in the Enlightenment.

[Houellebecq:] Look, the Enlightenment is dead, may it rest in peace. A striking example? The left wing candidate on Olivier Besancenot’s ticket who wore the veil, there’s a contradiction for you. But only the Muslims are in an actually schizophrenic situation. On the level of what we customarily call values, Muslims have more in common with the extreme right than with the left. There is a more fundamental opposition between a Muslim and an atheist than between a Muslim and a Catholic. That seems obvious to me."

Houellebecq menar att det finns en paradoxal relation vad gäller antirasism och sekularitet – en kan inte vara båda utan att inre värderingsmässig konflikt uppstår. Antropofagi har tidigare, i en krystat välvillig tolkning av högerdemagogen Ivar Arpi, pekat på det snarlika att "religiös tillhörighet" rimligen borde uteslutas ur diskrimineringsgrunderna. Detta då religiösa värderingar inte sällan strider mot annan typ av tolerans. ("If gays aren't discriminated against, christians will be.")

(Så sitter en här och läser Houellebecq och Ivar Arpi, samtidigt som en stör sig på att var och varannan har gått och blivit pseudorasist och SDesquet invandringskritisk. Har jag själv förskjutits ett steg åt höger, men från en position betydligt länge åt vänster? Eller gör sig Houellebecqs förmenta paradox faktiskt gällande? Ack, diskursernas kamp, hur undflyende era truppförflyttningar äro för samtiden.)

Intervjun fortsätter i ett spår som Antropofagi länge brottats med (se t.ex. här eller här eller här):

"[Intervjuare:] But I don’t understand the connection with racism …

[Houellebecq:] That’s because there is none. Objectively speaking, there is none. When I was tried for racism and acquitted, a decade ago, the prosecutor remarked, correctly, that the Muslim religion was not a racial trait. This has become even more obvious today. So we have extended the domain of “racism” by inventing the crime of islamophobia.

[Intervjuare:] The word may be badly chosen, but there do exist forms of stigma toward groups or categories of person, which are forms of racism …

[Houellebecq:] No, islamophobia is not a kind of racism. If anything has become obvious, it’s that.

[Intervjuare:] Islamophobia serves as a screen for a kind of racism that can no longer be expressed because it’s against the law.

[Houellebecq:] I think that’s just false. I don’t agree.

[Intervjuare:] You rely on another dubious dichotomy, the opposition between anti-Semitism and racism, when actually we can point to many moments in history when those two things have gone hand in hand.

[Houellebecq:] I think anti-Semitism has nothing to do with racism. I’ve spent time trying to understand anti-Semitism, as it happens. One’s first impulse is to connect it with racism. But what kind of racism is it when a person can’t say whether somebody is Jewish or not Jewish, because the difference can’t be seen? Racism is more elementary than that, it’s a different skin color …

[Intervjuare:] No, because cultural racism has been with us for a long time.

[Houellebecq:] But now you’re asking words to mean something they don’t. Racism is simply when you don’t like somebody because he belongs to another race, because he hasn’t got the same color skin that you do, or the same features, et cetera. You can’t stretch the word to give it some higher meaning.

[Intervjuare:] But since, from a biological point of view, “races” don’t exist, racism is necessarily cultural.

[Houellebecq:] But racism exists, apparently, all around us. Obviously it has existed from the moment when races first began mixing … Be honest, Sylvain! You know very well that a racist is someone who doesn’t like somebody else because he has black skin or because he has an Arab face. That’s what racism is.

[Intervjuare:] Or because his values or his culture are …

[Houellebecq:] No, that’s a different problem, I’m sorry."

***

Intervjuaren (Sylvain Bourmeau) och M.H. har en uppenbar meningsskiljaktighet gällande huruvida rasism bör definieras strikt eller generöst. Antropofagi har tidigare diskuterat att motsvarande meningsskiljaktighet delvis kan elimineras givet en enhetligt överenskommen definition av termen "ras". 

"Ras" på svenska är inte samma sak som "race" på engelska – vad franskans motsvarande ord konnoterar har jag ingen som helst aning om. Där "ras" på svenska betyder "biologisk ras", bör "race" snarast översättas med "etnicitet" – även om förekomsten av "ethnicity" så klart implicerar en viss betydelseskillnad härvidlag.

Så slår plötsligt insikten. Håll nu jävligt hårt i alla hattar. Här kommer't:

Då rasism innebär att en tillskriver fenotypiska skillnader vissa korresponderande skillnader i intellektuell och moralisk kapacitet, innebär själva rasism-begreppet i sig en sammanblandning mellan begreppen "ras" och "kultur". ("Etnicitet" kan väl sägas vara en hybrid mellan dessa två begrepp, halvvägs mellan "ras" och "kultur" således.)

Att väga mellan strikt eller generös rasist-definition är i någon mån meningslöst, eftersom en rasist just sammanblandar begreppet "ras" med "kultur"/"moral"/"beteende". Att tillämpa en slapp definition av "ras" är således rasistens signum. Att tillämpa en strikt definition av "rasism", utifrån en strikt definition av "ras", fångar på inget sätt rasistens tankesätt – denne förhåller ju sig icke strikt till "ras" som varande ett biologiskt fenomen.

Rasist-debattören måste helt enkelt ta hänsyn till att "ras" också är ett intersubjektivt fenomen, "en lögn som är användbar om den förändrar verkligheten", och inse att den diskursiva kampen gäller såväl begreppet "rasism" som begreppet "ras". En måste positionera sig i fråga om båda begreppen för att kunna diskutera dem i relation till varandra, men framförallt positionera den potentiella rasisten.

Låt mig förtydliga:

Rasisten är rasist eftersom hen slarvar med definitionen av ras, och låter fenotypiska och andra egenskaper sammanblandas och leda till felaktiga föreställningar om hur dessa egenskaper korresponderar.

Den som slaviskt förhåller sig till en strikt "rasist"-definition måste förhålla sig till rasistens "ras"-definition; en kan inte själv tillämpa en strikt biologisk "ras-"definition, och låta denna ens egna definition fria rasisten. Som ju icke håller sig med en sådan klar uppdelning mellan biologisk ras och kultur/moral/beteende.

***

Men åter till huvudspåret. Det skulle vara ytterligt intressant att vara med om gångna tiders intersubjektiva paradigmskiften, som ofta beskrivs som ytterst realpolitiskt motiverade – jag tänker på Sveriges kristnande, eller övergången från katolicism till protestantism. Historikerna tenderar att se underliggande strukturella förklaringar, t.ex. att protestantismen var mer lämpad som ideologi för den framväxande staten, sedermera nationalstaten.


Upplevdes transitionen så krasst av sin samtid? Här ser vi säkert en stor individuell variation, men en kan inte undgå att misstänka en smula backspegel-bias i vår tids efterhandsförståelse.

Det paradigmskifte som sker just nu, det får vi uppleva i närbild, vilket gör det betydligt svårare att analysera. En kan till och med fråga sig – vilka är paradigmen vi skiftar mellan? Är det som Houellebecq tycks mena, ett val mellan å ena sidan ett skifte från upplysningsideologi till nihilism, eller å andra sidan ett skifte från upplysningsideologi till ökad religiositet?

Eller, är det som Harari tycks förutspå, så att kapitalismens och vetenskapens dynamik snart tippar över i transhumanismens revolution?

We'll see, said the Zen master.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar