(Resumé: Efter att ha insett att ingen eller nästan ingen person eller organisation tillfullo lever upp till den lexikaliska definitionen av rasism, menar Antropofagi att en bör betrakta personer eller organisationer som lever upp till flera av kriterierna som marginalfenomen. Marginalfenomenen bör kallas rasistiska utifrån en konsekventialistisk tillämpning; är detta, att kalla fenomenen "rasistiska", det mest gynnsamma sett till utfallet?
Vidare menar Antropofagi att en konsekvens bör iakttas av debattörer – en kan ej vara generös med rasist-etiketten i vissa fall, men kräva sträng definition i andra fall.
Slutligen har Antropofagi argumenterat för att det ej finns några mänskliga raser, då människan är en homogen art.)
***
Yuval Noah Hararis Sapiens (på ett nattduksbord nära dig) har enorma ambitioner: "En kort historik över mänskligheten" är undertiteln. Tonen är lite down-dumbat skolboksaktig, men innehållet som swishar förbi är det inget fel på, från en okunnig lekpersons perspektiv.
En tidig guldklimp som dyker upp är den gällande debatten mellan undanträngningshypotesen och korsningshypotesen. Frågan lyder: Har homo sapien (dvs. "vi") folkmördat/utkonkurrerat alla neandertalare och homo erectus, eller har vi mördjat (från engelskans merge) med dem?
Implikationerna av korsningshypotesen är att människan inte är en så väldans homogen art ändå. Homo neanderthalis levde främst i Europa, homo erectus i Ostasien. Och så vidare.
Hararis skriver:
"Om undanträngningshypotesen stämmer har alla levande människor ungefär samma genetiska bagage, och rasskillnaderna mellan dem är försumbara. Men om korsningshypotesen stämmer kan det mycket väl finnas genetiska skillnader mellan afrikaner, européer och asiater som går hundratusentals år tillbaka."
Undanträngningshypotesen har länge varit förhärskande, men 2010 publicerades forskning som gav korsningshypotesen stöd.
"Det visade sig att 1-4 procent av de unika mänskliga generna hos dagens populationer i Mellanöstern och Europa är neandertalgener. Det är inte mycket, men det är inte heller betydelselöst. En andra chock kom några månader senare, när DNA som utvunnits ur det fosiliserade fingret i Denisova visade att denisovamänniskan delade upp till 6 procent av sina unika gener med moderna melanesier och aboriginer."
Harari argumenterar för att undanträngningshypotesen dock inte är felaktig – då det rör sig om en liten del DNA från andra människoarter än sapiens, är det inte fråga om någon sammansmältning. Sannolikt var de olika arterna i ganska ringa utsträckning sexuellt attraherade av varandra, och i ganska ringa utsträckning förmögna att producera art-överskridande fertil avkomma. Däremot visar resultaten att detta ändå skedde.
"De var uppenbarligen inte helt olika arter, som hästar och åsnor. Men å andra sidan svar de inte bara olika populationer av samma art, som bulldoggar och spanielar. I den biologiska verkligheten är inte allt svart eller vitt, utan det finns också gråzoner. Två arter som utvecklats från en gemensam förfader, som hästar och åsnor, var vi någon tidpunkt bara två populationer av samma art, som bulldoggar och spanielar. Det måste ha funnits en tidpunkt då de båda kopulationerna redan var ganska annorlunda, men ändå vid sällsynta tillfällen kunde para sig med varandra och få fertil avkomma."
Hur som helst, enligt Hararis redogörelse kan vi dra slutsatsen att människan som art inte är fullt så homogen som många argumenterat för. Däremot ser vi också tydligt att två av de folkgrupper som mest utsätts för rasism från européer, judar och araber, båda likt européerna är neandertalar-homo sapiens. Det är alltså inte ras-åtskillnaden som ligger till grund för just denna rasism. Här borde européerna i mycket större utsträckning rikta sin xenofobi mot östasiater och aboriginer.
***
Givet att Hararis argument nu bär, vilket Antropofagi för tillfället inte har någon anledning att betvivla, så bör art-homogenitet som ett argument mot rasism nyanseras en smula. Nu till den komiska punchen (från engelskans punsch-line):
Ni vet likhetsfeminism? Det är dess analogi inom antirasismen som vi i art-homogenitetens tecken har tillämpat. Men art-homogeniteten verkar delvis falla till föga.
Likhetsfeminismens motpol är som bekant särartsfeminismen. Så nu kanske det, i ljuset av vad Harari skriver, är dags att bli särarts-antirasister.
Lite mer efterforskning på det kanske, innan vi ser vart den tanken leder.
(Relaterat ang. definitionen: K. Svensson och anglocismer; Helmersson och rasism; det finns inga rasister; läsarkritik, del 3; rasister per definition.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar