Antropofagi

tisdag 6 december 2016

Är socialismen kapitalismens räddning?

Antropofagis olika världsbildssplitter har fått lite nytt superklister. Tidigare motsägelsefulla delar kan nu plötsligt fogas ihop. Jag menar, hur kan en ömma för globaliseringens förlorare och samtidigt vurma för en skamlös teknikutveckling? Sandros Kalasklister ger oss svaret:

"Dagens dominerande berättelse handlar i dag om att jobb slagits ut av nya maskiner och låga löner i utlandet, vilket missgynnat stora låginkomstgrupper i västvärlden. Ilskan över detta har politiska populister som Trump, Le Pen eller Åkesson kunnat utnyttja med nostalgiska, nationalistiska och frihandelsfientliga budskap. I en ny studie visar vi att den berättelsen rimmar illa med verkligheten.

 /.../

Perioden från 1980 till 2015 karaktäriseras inte av en ovanligt stark förstörelseprocess i form av teknisk utveckling i förhållande till föregående perioder. Tvärtom har den varit ovanligt långsam mätt i termer av ökad produktion per arbetad timme (produktivitetstillväxt) om man jämför med perioden 1950-1980.

 /.../

Handeln har visserligen vuxit starkt sedan ett par år in på 1990-talet och fram till 2008, men i båda länderna som först lade om politiken i marknadsliberal inriktning, Storbritannien (-79) och USA (-81), ökade ojämlikheten som mest under 80-talet. Ojämlikheten har utvecklats påtagligt långsammare när handeln faktiskt ökade i dessa länder. De senaste åtta åren har internationell handeln dessutom utvecklats ovanligt svagt, när ojämlikheten fortsatt att öka.

 /.../

 När vi statistiskt testar sambandet mellan teknik- och handelsutveckling i ett flertal OECD-länder sedan 1950 finner vi ingen långsiktigt mätbar effekt av teknik- och handelsutveckling på inkomstfördelning. Exempelvis utvecklades både handel och teknik starkt när inkomstskillnaderna minskade under 1960-talet.

 /.../

Det går inte heller att se något samband mellan snabb teknisk utveckling och ökad handel med ökad arbetslöshet på lång sikt. De senaste årens utveckling kan närmast tolkas som att en hög arbetslöshet sammanfaller med en både historiskt svag teknisk utveckling och en svag ökning av handeln.

 /.../

Vi kan däremot i studien konstatera att den politiska omläggningen på arbetsmarknaden sedan 1980-talet har spelat roll för ökade klyftor. Vi finner exempelvis att sambandet mellan kollektivavtal och en minskad lönespridning är starkt. Resultatet gäller både för relationen mellan lägsta och högsta lönerna samt medianlön och högsta lönerna. Minskat deltagande i fackföreningar och sänkt arbetslöshetsersättning ökar också lönespridningen. Samtliga är faktorer som alltså utvecklats negativt efter 1980 till följd av politiskt fattade beslut."


***

En fördjupning av DN-debattartikeln finner vi i rapporten Återhämtning var god dröj, samt i senaste Pengar & Politik:



Hela diskussionen för oss tillbaka till lärdomarna från Ojämlikhetens anatomi, som Antropofagi refererat till i sitt kanske sämsta blogginlägg ever. Extrem ojämlikhet är den historiska normaliteten ända sedan människan började bli bofast. Undantag ser vi endast i perioder av extrem produktivitetsökning, framförallt under perioden mellan 1945 och 1979.

Mekanismen tycks vara att eliterna inte hinner roffa åt sig all produktivitetsökning lika snabbt som den sker, samt kan acceptera större berikning av de nedre klasserna eftersom det finns mer göttma att gå runt till alla och envar. Helt enkelt mer resources och mindre scarcity.

Utifrån den beskrivningen är det inget konstigt att Sandro et al kommer fram till att teknikutveckling icke motverkar jämlikhet - det är ju  själva verket så att produktivitetsökning är förutsättningen för jämlikhet!
***
Som Sandro et al påpekar är det också en myt att nationalstaten saknar makt över utvecklingen. Det går utmärkt att fortsätta delta i internationell handel, men ändå ha ett starkt socialförsäkringssystem och en hög grad av kollektivavtalsanslutning.

Pengar & Politik diskuterar just globaliseringens förlorare. Visst, ett jobb kanske försvinner pga. att produktion förflyttas utomlands, men förlusten av jobbet upplevs mycket olika beroende på om det finns en juste a-kassa, en möjlighet att vidare- eller omutbilda sig, en god arbetsmarknad.
Antropofagi har tidigare skrivit om peniafobin, dvs. fattigdomsrädslan. Samband föreligger mellan svagt socialförsäkringssystem och framgångar för högerpopulistiska partier. Och socialförsäkringssystem, det är en politisk fråga inom nationalstatens makt att besluta över. (Utom, som Pengar & Politik också påpekar, om man är ett u-land eller Grekland och typ IMF tvingar en till idiotiska strukturomvandlingsprogram.)

Förutom svagt socialförsäkringssystem finns det även samband mellan hög arbetslöshet och framgång för högerextrema populister. Här kopplar Sandro et al till den Krugmanska diskussionen om finans- kontra penningpolitik. Även arbetsmarknadspolitiken är således något som nationalstaten kan påverka internt. Bara att välja mellan åtstramning eller expansion. (Lite mer om detta här.)
***
Det stora misstag som Sandro et al möjligen begår, är att de vänder lite på kausalitetspilarna när de säger att nationalstaten har makt över jämlikhetens vara eller icke vara via mekanismer som fackligt engagemang och generöst socialförsäkringssystem. Ja, de har säkert rätt i sak. Men från en superstrukturalistisk synpunkt är det ju avstannandet i produktivitetsökningen som orsakar en ökande ojämlikhet. Då är fackligt engagemang och socialförsäkring att se som symptom på de bakomliggande mekanismerna.

Sandro et als beskrivning av de olika periodernas teknikutveckling (se citat ovan från debattartikeln) tyder ju också på att ett samband finns. Emellertid kanske det går att vända på: Att en ökad jämlikhet gynnar produktivitetsutveckling. Detta skulle ju gå att argumentera för ur det efterfrågnedrivna tillväxt-perspektivet.

Då är det fan socialismen som är kapitalismens räddning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar