Antropofagi

måndag 19 januari 2015

Stimulansen

När det nu är valtider i Spanien och Grekland (och borgar-media som alltid visar sitt odemokratiska ansikte genom att varna för "kaos" och "vänsterpopulism" – ja jag tittar på dig, DN) aktualiseras frågan om åtstramning kontra stimulans. (Se här för lite mer omfattande pladder.) Spanien och Grekland har, med man och allt, sänkts av meningslösa och kontraproduktiva åtstramningsåtgärder. I exempelvis Spanien har höger-regeringen dessutom vidtagit vad vi kan kalla fascistiska åtgärder (synnerligen odemokratisk lagstiftning som kraftigt inskränker bl.a. yttrandefriheten), för att kväsa missnöjesyttringar.

Nå. Alla vettiga tänkare är mer eller mindre överens om att stimulansåtgärder hade varit fördelaktigt under rådande omständigheter – med lite offentlig spenderbyxa kunde arbetslösheten hållits stången, och en myckenhet av missär hade kunnat undvikas. (Istället valde Europas höger-gökar att göra det motsatta, i syfte att generera fattigdom och få anledning att montera ner sociala skyddsnät.)

Att hålla offentliga utgifter höga har naturligtvis inget egenvärde, men att fortsätta erbjuda välfärd har. Nedskärningar drabbar omedelbart de sjuka, de utförsäkrade, de arbetslösa. På längre sikt drabbas också den liberala idén om lika förutsättningar. Recap för 90-talisten: Förr i tiden fanns det en diskussion om huruvida en skulle eftersträva jämlikhet i möjligheter, eller jämlikhet i utfall. Även den högreste högern tyckte att jämlikhet i möjligheter var något positivt. Detta är idag slaget i spillror, i och med att Alliansen aktivt strävat efter att segregera och försämra utbildningssystemet. Lite mer diskussion om detta finner en t.ex. i SVTs Runda bordet om klass och klyftor. (Är inte Götblads medverkan härligt akward och bisarr?)

Slippa släppa välfärden är tillräckligt viktigt för att vara grund för policy-beslut. Med ekonomisk stimulans i kristid slipper en dessutom sysselsättningsstatistik som den i Grekland och Spanien. Fler kan få arbeta.

Men vänta nu... Varför vill vi det? Jag förstår att vi vill att färre ska tvingas in i fattigdom, att färre ska svälta, att färre ska ha det riktigt jävla pissigt och hoppa från Västerbron/Puente al oeste/δυτικά της γέφυρας. Men, arbeta? Det är ju ärligt talat inte så festligt alla gånger.

Även här kan vi vända oss till SVTs Runda bordet, om arbete. (Monica Lindstedt är så sjuuuuukt rolig i sin lilla överklassbubbla, inte minst när hon klagar på att hennes hemtjänstpersonal är allt för medvetna om sina rättigheter.) Eller till Antropofagis myckna bloggande på ämnet. Poängen är att sisyfos-arbete inte är värdigt oss, oss mänskligheten. Arbete har idag blivit det godtycke enligt vilket vi fördelar resurserna, på ett gravt orättvist vis för den delen. (Obs – som Piketty visar är det visserligen kapitalisterna som rakar hem den mesta degen, men ni fattar säkert vad jag menar.)

Målet att skapa sysselsättning är fullkomligt orimligt. Målet borde istället vara att bibehålla och förstärka välfärden, samt att se till att implementera en rättvis resursfördelning. Möjligen kan jag sträcka mig till att acceptera att vi vill skapa meningsfull sysselsättning, men då måste termen "meningsfull" banne mig hanteras med viss stringens. Inget jävla ny-moderat nyspråk här, tack.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar