Antropofagi

lördag 6 december 2014

De stal liberalismen ifrån oss - Ill Mill i korthet

I en förflugen Downton Abbey-scen – en serie Antropofagi btw. inte kollar på men som förekommer i Antropofagis hushåll – anklagar någon ädling någon chaufför för att läsa Karl Marx och John Stuart Mill. Denna klustring av tänkare kan tyckas lite märklig idag, då socialismen och liberalismen har kommit att stå mot varandra.

Ack, så många tankefel och så lite tid att rätt till dem. Den ursprungliga liberalismen byggde på idén om mänskliga rättigheter, dvs. att alla människor har vissa rättigheter som måste helgas. Liberalismen utvidgades även till att inbegripa demokrati, dvs. maktfördelning. Liberalismen var således konservatismens själva motpol. Så är det fortfarande på många håll – i USA är liberal ungefär så långt vänster någon kan komma utan att stämplas som kommunist och/eller terrorist.

I Sverige säger sig större delar av högern vara liberal. Dock ser vi med all önskvärd tydlighet att liberalismen oftast blir en täckmantel för konservativa intressen. Den perverterade liberalism som kallas nyliberalism är detta draget till sin extrem – knappt förtäckt klasskrigsföring i de rikas och mäktigas tjänst. Där liberalismen är en rättighetsbaserad filosofi är nyliberalismen istället ett fullkomligt godtyckligt sammansatt paket av policy-förslag för att gynna kapitalet och åsamka maktkoncentration. Topp-promillens demagogers monologer.

Hade Mill levat idag hade han förmodligen varit ungefär vänsterpartist, dvs. socialliberal. Han hade skrattat bort det bigotta SD och det socialkonservativa KD. Han hade rynkat på näsan åt moderaternas antidemokratiska sentiment, åt FPs insinuant semi-rasistiska populism, åt Cs perverst inverterade version av sund blandekonomi. För att slänga sig med en hiphopsk antagonym: Mill var synnerligen ill.

Att Ill Mill och Marty Marx sågs som samma skrot och korn när det begav sig, det säger en del om vår missuppfattande historieskrivning. Mill var utilitarist – han ville maximera den totala nyttan, dvs. att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt. Mill höll inte med om att individens kortsiktiga egennytta sammanfaller med samhällets bästa. Mill menade däremot att samhälls- och egennytta tenderar att sammanfall när bildningsnivån ökar, vilket ligger helt i linje med den folkbildande traditionen som arbetarrörelsen stått för. Mer insiktsfulla individer tenderar att se sin egen långsiktiga nytta, vilket oftare är i harmoni med samhällsnyttan än den kortsiktiga egennytta som borgarna betonar.

Mill värnade äganderätten, men var motståndare till arvsrätten. Han ville därmed motverka ojämlikhetens självamplifierande mekanism. Mill förordade även inskränkningar i möjligheten för individen att äga jord, och ville medelst omfattande beskattning fördela frukterna jorden gav. Jord som inte brukades för det allmännas bästa skulle enligt Mill exproprieras. Den ägandeform han gillade var den kooperativa. Tillämpa Mill på vinster i välfärden-debatten, och vi kommer höra Sjöstedts rimliga ramsor.

Mills syn på nationalekonomin var pragmatisk, inte ideologisk. Han ansåg att följderna av en politik måste vara styrande – bort med nationalekonomiska dogmer. Lagstifta t.ex. gärna för förbättrad arbetsmiljö, tyckte Mill.

Många av dagens fejk-liberaler borde läsa sin påstådda läromästare. Kanske även sin inbillade fiende, Marx. Kanske till och med våga sig på en jämförelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar