Motivet med gåvan

Bistånd är en erkänt problematisk verksamhet. Förr i tiden var det ofta rena rånet, enligt modellen som beskrivs i boken Confessions of an Economic Hitman. Här lånar USA ut pengar till utvecklingsländer, med villkor att mottagaren använder pengarna till att kontraktera amerikanska företag för olika typer av utvecklingsprojekt. Så småningom är alla pengarna tillbaks i USA, och det bistådda landet sitter med typ en illa byggd, halvfärdig flygplats samt ett fett miljardlån som fortfarande står och tickar galen ränta.

Även former av bistånd som vi upplever som lite trevligare, t.ex. det svenska utvecklingsbiståndet under 2010-talet, kan problematiseras. Let’s brejk it down.

Att pumpa ett land med dollars kan stärka den inhemska valutan. Detta gör i sin tur att det blir dyrare för andra länder att köpa biståndsmottagarens varor. På så vis kan bistånd skada exporten.

Vidare finns det grymma demokratiska problem med att den välfärd som väl finns i ett land kommer från biståndsorganisationer, och inte från staten. Hela poängen med att rösta faller lite platt när man inte kan ansvarsutkräva genom val. Det finns helt enkelt ingen koppling mellan hur du röstar och vilken sjukvård eller utbildning som erbjuds.

När ett land mottar väldigt mycket bistånd – gärna i kombination med att multinationella företag och korrupta eliter plundrar de vanliga naturresurserna – blir fattigdom en resurs. Det kan vara svårt att förankra sunda principer när armodet är det som genererar inkomsten. Den obehagliga men bitvis briljanta dokumentären Enjoy Poverty belyser detta.

Slutligen skapar biståndsinflödet en situation där den som kontrollerar staten kontrollerar biståndet. Det är i närheten av detta flöde som möjligheten till berikning finns. Därmed kommer risken öka för att olika typer av rövarbaroner känner sig manade att kapa staten. Plötsligt vill alla slåss om tronen. På så sätt kan bistånd till och med sägas generera konflikt.

Om den som vi hjälper inte tjänar något på det – vad är motivet med gåvan då? Den konspirationsteoretiskt lagda skulle säga att biståndet är en medveten strategi för att söndra och härska i ett (neo)kolonialistiskt system. Så har det definitivt sett ut historisk, och kanske finns denna medvetna ambition i vissa kretsar. Framförallt tror jag dock att biståndsnomenklaturen har det gött i sina gated communities i utvecklingsländer där de både kan leka hjältar och leva lyxliv på samma gång. De är inte intresserade av att utreda huruvida biståndet är gynnsamt, skadligt, eller båda. Motivet med gåvan är inte att ge den, utan att hantera den. Bistånds-businessen är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för grisrosa akademiker och tjänstemän som både behöver inkomst och äventyr. Samtidigt är det ett sätt att tvätta några dåliga samveten, och i bästa fall till och med generera lite good-will åt typ Lundin Oil eller liknande aktör.

Mugabe har fått i runda slängar 100 miljarder i bistånd. Mannen är en vidrig despot, som överhuvudtaget inte är demokratiskt vald. Kanske är det biståndsflödet som gör att han kan sitta kvar på sin post. Kanske var det för biståndspengar som Mugabe byggde en sommarstuga till Sizzla.

Men hörni, skit samma om det här med biståndet. Låt biståndsnomenklaturen leka. Hela den där grejen är en så kallad piss i Mississippi om man jämför med de verkliga värdeflödena. För varje krona i bistånd går tio spänn i skatteflykt. Multinationella företag skiter generellt sett i att betala skatt i afrikanska länder. Hade de betalat skatt hade ett resursinflöde tio gånger större än det samlade biståndet till Afrika varit ett faktum. Afrika plundras, fortfarande idag, på åtskilliga vis. Det talas om korrupta afrikanska ledare, men vilka korrumperar dem?

Lundin Oil har levt rövare i Sudan utan att ställas till svars – styrelseledamoten Carl Bildt sitter istället i Sveriges Regering. Vi vet idag att företag som Telia tillämpar korruption, samarbete med diktaturer, med mera amoraliska beteenden. Vi vet också att det är svenska vapen som återfinns i konflikter världen över. Världsbanken strukturomvandlar och kräver frihandelsavtal som motprestation för biståndsåtgärder, men EU och USA tillämpar en sträng protektionism. EU:s jordbrukspolitik slår ut lantbrukare när den dumpar matpriser, och sen kommer vi med lite fisigt bistånd när svälten är ett faktum.

Det hela är lite som att skjuta någon i knäet, ta alla hens pengar, och sen skicka ett vykort där det står ”krya på dig”.