Spoiler alert

Sista helgen i februari gick i kulturkonsumtionens tecken. En av de mest minnesvärda influenserna var fina finska filmen Betoniyö (eller Concrete Night), regi Pirjo Honkasalo och king shit skådespeleri av Johannes Brotherus, Jari Virman och Anneli Karppinen. Filmen känns lite som en finsk La Haine, vilket naturligtvis är en bra sak. Denna blogg-post är en endaste stor spoiler, så upphör omedelbart att läsa om du inte sett filmen.

Betoniyö handlar om Simo, som växer upp i en bedrövlig betongkuliss där underklassens vanliga gissel härskar oinskränkt. Alla super och kedjeröker. Morsan håller sig gömd inne i lägenheten, eftersom hon har ljugit för väninnorna om att hon är på utlandssemester. Storebrorsan Ilkka väntar på att börja avtjäna ett fängelsestraff. Någon farsa nämns överhuvudtaget inte.

Simo är ett fortfarande ej helt fördärvat exempel på livsglädje. Han försöker tolka sin omvärld med en smula optimism, till ingen nytta. Den kriminelle alfahannen Ilkka försöker lära honom att endast den som överger hoppet kan bli fri, men Simo kan inte sluta längta. Han när en diffus föreställning om att det finns någonting bortom betongöknen. Samtidigt är Simos första prioritet att bli bekräftad av brodern – en riktigt härlig manlig förebild, som i förtroende berättar att kvinnor gillar att bli slagna. Simo försöker bokstavligt talat fylla broderns skor, och lapar okritiskt i sig all hans så kallade visdom.

En projektionsyta för Simos längtan är Bögen som bor tvärs över gården. Det är öppet för tolkning huruvida Simos fascination är sexuellt betingad eller ej, men hur som helst utgör Bögen en spricka i betongfasaden. Fascinationen för Bögen strider dock mot de uråldriga heteronormer som aktivt pådyvlas från Ilkka. Filmens klimax nås när Simo måste ta ställning till vilken värld han vill vara lojal mot – vill han bejaka sin inre längtan, eller efterleva Ilkkas traditioner?

Jag skrev igår om SD:s homofobi, och har tidigare skrivit lite om vilka jag tror röstar på SD. Om karaktären Ilkka röstar på SD-ekvivalenten Sannfinländarna hade detta inte förvånat mig. Ilkka är för mig ett typexempel på det normkluster som utgörs av bland annat rasism och homofobi, och som återfinns inom fascistiska rörelser.

Låt mig lämna Betoniyö en stund, och istället skriva några ord om normkritik. Normkritik ifrågasätts ibland enligt följande modell:

Normkritik kritiserar normer. Vi människor måste leva efter normer. Därför är normkritik dåligt.

Naturligtvis lever vi efter normer – en normlös värld är inte inom den mänskliga kapaciteten att uppleva. Däremot är det absurt att mena att normkritik som metod är anti-normer. En filmkritiker sågar ju inte alltid alla filmer, utan hyllar istället de filmer hen uppskattar. Däremot gör filmkritikern sig besväret att analysera filmen, ofta utifrån särskilda underförstådda kriterier. Se mitt eget försök till filmkritik ovan.

På samma sätt måste inte en normkritiker förkasta alla normer. En normkritiker kan tycka att en norm är dålig, att en norm är bra, eller att en norm hade vunnit på att klippas ner en halvtimme. Så att säga.

Analogt med en populärkultur-konnässör med fäbless för kalkonfilmer kan en normkritiker till och med uppskatta dåliga normer. Kritikern kan exempelvis älska att vältra sig i dumdryg misogynitet. Hit kvalificerar sig min egen konsumtion av viss gangsterrapp.

Tillbaka till Honkasalos Betoniyö. Filmen handlar om normer, och är därför en normkritisk film. Kritikerns roll är nämligen att medvetandegöra och analysera. Detta utför Betoniyö med bravur. Det är din egen uppgift, som mottagare av kritikerns analys, att förhålla dig till vilka normer du sen vill lägga din tid på. Utifrån detta hade det varit väldigt intressant att få t.ex. Björn Söders analys av Honkasalos filmkonst. Hur hade en homofob Sverigedemokrat upplevt den dramatiska scenen i Bögens lägenhet? Det finns trots allt ett tolkningsutrymme, utifrån att bögen tycks försöka förföra den betydligt yngre Simo. Söder hade kanske hyllat Simos reaktion. Han har trots allt uttryckt sig på det här viset om Pridefestivalen:

”Kännetecken för ett samhälle i upplösning är hyllandet av perversioner och dekadens. Så har det varit genom historien och nu visar det sig med all tydlighet även i vårt land. Perversa tillställningar hyllas av etablissemanget som om de vore vilka nöjestillställningar som helst. Perversa och onaturliga läggningar lyfts fram av massmedierna och politikerna som normaliteter och de nästan slåss om att vara den som skriker högst till försvar av dessa sjukliga jippon.”

Låt mig parafrasera Söder:

Kännetecknande för en fascistisk rörelse är ondgörandet över "perversioner" och "dekadens". Så har det varit genom historien och nu visar det sig med all tydlighet även i vårt land.