Antropofagi

tisdag 28 november 2017

Umgänge = Övergrepp, eller: Ahlström har helt fel om Bergman

En av våra mest uppburna nationalskalder, Ingmar Bergman, får idag exemplifiera varför gårdagens genomgång faktiskt kan sägas ha sina poänger.

***

Bakgrunden repeterad:

Rena rama övergrepp är givetvis vidrigt, och #metoo-kampanjen har ett viktigt syfte i att stävja sådant. Ett rättsystem som inte lyckas leverera bjuder för övrigt in till denna typ av aktioner, och det oavsett om man vill moralisera över "häxjakt" och "lynchjustis" eller hylla modet hos de utsatta som vittnar.

Däremot sammanblandas just nu MP-riksdagsledamöter som förgriper sig på spädbarn, och serievåldtäktsmän med kompisar i Svenska Akademien, med helt vanliga fall av sociala samspel som går lite, lite fel.

Antropofagi menar att den svenska statsindividualismen, som lösning på Kants osällskapliga sällskaplighet, kan förklara varför Sverige toppar #metoo-ligan och även statistiken över anmälda sexualförbrytelser.

Den osällskapliga sällskapligheten är konfliktytan mellan individuellt förverkligande och samhällelig inordning. Det är vantrivseln i kulturen för att tala med Freud, eller den enskildes motstridiga incitament att välja "cooperate" respektive "defect" i samordnings-spelet som vi kallar samhället. Det är vår motstridiga vilja till familj och egentid, till sällskap och enslighet, till sammanhang men inte social kontroll. "Ensamhet är inte samma sak som frihet", skaldade Jacques Werup en gång. Man skulle kunna tillägga att känsla av sammanhang verkar ha ytterst konkreta hälsofrämjande nyttor.

Statsindividualismen är välfärdslösningen, jämförbar med Esping-Andersens skandinaviska eller socialdemokratiska välfärdsregimtyp, där universella och generösa transfereringssystem centrerar på individen för att möjliggöra dennes frihet. Är individen inte i beroendeställning till någon annan individ, till skrå, arbetsgivare eller familj, så är den fri. Om staten står för välfärden, så kan individens säga "fuck ya'll if you doubt me" till mamma och pappa, och istället gå sin egen väg.

I Tyskland - som representerar Esping-Andersens konservativa eller bismarckska välfärdsregimtyp - är det istället familjen som är den enhet välfärden centreras kring. Ett typexempel är sambeskattning, dvs. att makars inkomster beskattas samlat, vilket gör det mindre lönsamt för kvinnan att arbeta. Utfall: Betydligt lägre kvinnligt arbetskraftsdeltagande i Tyskland än i Sverige.

I USA - som representerar Esping-Andersens liberala välfärdsregimtyp - ser vi istället snålt tilltagna, behovsprövade grundlösningar för de allra mest utsatta, och i övrigt marknadslösningar och privata socialförsäkringssystem för övrig välfärd.

Den svenska modellen skapar ett minimum av ömsesidigt beroende. Vi blir således mästare i att minimera mellanmänskliga behov. På World Value Surveys kulturkarta är vi mest individualistiska och sekulära.

Antropfagis hypotes är att vår benägenhet att eliminera det mellanmänskliga får följden att vi tolkar vanligt, klumpigt samspel som övergrepp. Vi vill ju, lite fumligt, valhänt, ut och umgås. Kanske i förlängningen befrukta eller bli befruktad. Men vi är vana vid att mellanmänskligheten minimeras, att staten tar ansvar för vårt samspel med andra, eller att staten möjliggör en avsaknad av sådana samspel. Således blir krogen med Lars Ohly likvärdigt med detta eller detta eller detta.

Observera att jag uppskattar den svenska statsindividualismen, och håller de skandinaviska samhällena som några av världens bästa. Men med detta sagt hade det fan varit skönt att leva i Danmark istället.

***

Så till själva saken. DN erbjuder avstamp igen, när skribenten Ahlström sågar NK:s julskyltning:

"Det lackar mot slut på räkenskapsårets fjärde kvartal. Ja, eller jul, som det brukade kallas. Och inget jultecken är säkrare än högtidsstunden när Nordiska Kompaniet avtäcker sin årliga fönsterinstallation.

Varje december lockas flockar av lystna konsumenter till de snillrika dockskåpstablåerna i maxiformat.


Årets installation är en serie dioramor ur Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” (1982), helt och hållet med fokus på filmens inledande julfirande för exakt 110 år sedan. Scenerna har blivit så emblematiska för vad ett pursvenskt julfirande innebär att de är ett nationalromantiskt julevangelium i egen rätt: hemma hos den förmögna familjen Ekdahl i Uppsala finns levande ljus, riktiga granar, ringdans, knarriga parkettgolv och astmatiskt cigarrpuffande män. Hela det nostalgiska julbordet står uppdukat.

Men vad Bergman ville visa var ju borgerlighetens och traditionalismens noggrant fernissade fasad. För tittar man närmare, och man behöver inte gå alltför nära, syns i filmen rötan, kvinnoförtrycket: männen som håller låda vid middagsbordet, och bara männen får sjunga studentvisorna till snapsen, och Börje Ahlstedt som terroriserar sin fru, Christina Schollin ('Varför gifte jag mig med dig? Du är ful, fattig, ofruktsam!'), och säger att hon inte ska vara så 'förbannat servil'. Medan Jarl Kulles rödbrusige patriark knullar snett och ofredar kvinnorna i tjänstefolket ('Vilka bröst du har, mitt barn! Du gör mig galen!').

Det är en ren och skär #metoo-jul som pågår. Och trots att man i två av varuhusets skyltfönster även visar klipp ur filmen är det som om personalen helt blundat för vad den handlar om. [...]

'Fanny och Alexander' är långt, långt ifrån en idealisering av julen. Istället fokuserar den på det outhärdliga obligatoriet högtiden innebär och att tvingas umgås under samma tak som människor man avskyr. [...]"

***

Är då detta en rimlig tolkning av Bergmans komplexa verk Fanny & Alexander? "Alla tolkningar är väl rimliga", säger någon. "Du, Antropofagi, är väl allt annat än en Bergman-expert", säger någon annan. Ja, det må va' hänt. Men låt mig sticka ut hakan: Ahlströms tolkning av Bergmans storverk är fan korkat dum.

Miniserien Den goda viljan regisserades inte av Bergman, men han skrev dock manus. Samuel Fröler får gestalta vad som underförstått är Bergmans far; en av fanatism och klasshat driven präst, som behandlar sin fru på ett ofta väldigt vidrigt sätt. Hans ultimativa idealism tvingar familjen att uthärda i Norrlands mörker och fattigdom, istället för att ta möjligheten till lycka genom en fördelaktig anställning i Stockholm. Klasskodade oförätter från barndomen gör samverkan med kungahuset omöjligt, liksom relationen med fruns högborgerliga familj och patron på norrländska bruksorten. Renhet och lutheranism är idealen.

Varför berättar jag då detta? Jo, för att det stödjer min tolkning av F&A som in i helvete. Men bemärk, att min tolkning är otroligt mycket mer rimlig redan oavsett biografiska fragment.
Hela poängen med F&A är ju att den Ekdahlska familjen är varm och mänsklig; slarvig men genuin. Biskop Edvard Vergéus, som - mind you - kidnappar Eva och barnen, är en sträng fanatiker. Hans spartanska hem är ett fängelse där kärlek är lydnad. De dekadenta, mänskligt ofullkomliga bröderna Ekdahl får med list och slughet - och tillslut medels Judens magi - befria Eva, Fanny, och Alexander. Ta hem dem tillbaka till värmen, oordningen, mellanmänskligheten.

Hela senmoralen tycks vara: Den moraliskt uppburne, principfaste, är inte den mest humane. Människors trassliga relationer och stök utgör den värme, det sammanhang och den mening som utgör den sällskaplighet som Strindberg både sökte och flydde, enligt Berggren & Trädgårdh. Ahlström formulerar den osällskapliga sällskaplighetens teorem rätt bra faktiskt, när han skriver om "det outhärdliga obligatoriet högtiden innebär". Hellre vara ensam med Gud då eller? Eller tiga sig igenom en sörplig soppmiddag med Pastor Vergéus?

***

Kontenta: Ahlströms vantolkning av Bergman är ytterst symptomatisk för en viss typ av #metoo-relaterad dum-moralism, sprungen ur vår svenska benägenhet att tolka umgänge som övergrepp.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar