Antropofagi

måndag 14 augusti 2017

Inteditet

Keep your identity small heter det ju. Vilket jag främst tolkat som att en icke bör identifiera sig med åsikter, eftersom det då riskerar att bli svårare att ompröva dessa. (Inne och snurrar på detta i förslaget till människotypologi.)
 
Men: Är det egentligen inte bättre att ha åsikter som en del i sin identitet, än t.ex. etnicitet eller kultur eller Skåne?
 
"Jag är socialdemokrat" jämfört med "jag är etnisk svensk".
 
Vem som helst kan ha vilken åsikt som helst. Det är liksom fritt fram. Åsiktsidentitet är således inkluderande. (Undantaget är kanske att vissa personer är för smarta för att ha dumma åsikter, och andra för dumma för att ha smarta åsikter. Men det är en fråga om konstitution och benägenhet, inte om hur tillåtande själva åsikten är. Men men.)
 
Jag kan dock inte (ännu) (så lätt) själv välja melaninhalt i huden, kön, födelseland, ögonfärg, ursprungskultur. Jag kan inte välja föräldrar. (I ärlighetens namn varierar valbarheten här, och variansen kommer sannolikt öka med den teknologiska utvecklingen. På ett sätt kanske det är lättare att byta kön än att byta åsikt. Men men men.)
 
Okej, så vissa mer exkludernade identiteter är äckliga. För de leder till våld och motsättningar, typ. (Dock har vi väl alla någon sorts circle-of-concern-hierarki. Men men men men.)
 
Så, ska en då inte stoppa något i sin identitet?
 
Well, det har väl forskats om det mesta, och jag bara gissar mig fram. Men jag tänker mig att en alltför svag eller obefintlig identitet är ett tillstånd av psykisk ohälsa. Typ mytomani. Instabil jagkänsla. Superpåverkbar, lättledd. Eller helt flytande, galen, instabil.
 
Ska identiteten då vara liten, men stenhård? (Likt en virknål, som Simme G förmodligen hade uttryckt saken i en battle mot Henry Bowers.)
 
Vad är det lilla hårda i mitten?
 
Jag stoppar själv in intressen i identiteten. Gillar att gå i skogen. Gillar att läsa. Gillar att rappa. Saker jag gillar att göra helt enkelt.
 
Men även familj och vänner: Dessa och dessa identifierar jag mig med, är jag lik, trivs jag med. Dessa och dessa har jag ansvar för. Denna eller denna rollen har jag i förhållande till dessa och dessa. Vissa personer, såsom ens barn, känns viktigare för ens identitet än andra, såsom spärrvakten.
 
***
 
Jag har klagat på hiphop förut:
 
 
Tycker jag egentligen inte.
 
Men nu är det i alla fall dags igen. Hiphop-klagandet.
 
Var det hophopen som startade identitetspolitiken?
 
Realness är ett koncept som idag kanske inte är så hett, men ett tag var det helt dominerande. Vi talar så klart om gangstarappens era. Eviga diskussioner om huruvida den eller den rapparen faktiskt hade sålt knark och mördat. Dissar haglade kring temat att så inte var fallet. 8 Mile-battlet mellan B-Rabbit och Papa Doc sätter fingret på budskapet:
 
 
(Vackert recyclat av R-Man i - tror jag - det här O-zone-battlet.)
 
Sanningen? Tupac hade gått på dansskola. Ice Cube, som skrev alla NWA:s texter, tog 1988 examen vid Phoenix Institute of Technology. Lil' Jon har läst vid St. Joseph's University i Philadelphia, och har examen från Ohio State University (1993). Guru hade en examen i business administration, från Morehouse College i Atlanta. 2 Chainz, som jag tidigare nämnt, har en examen i psykologi från Alabama State University. Svenska rappare känns gravt underutbildade i jämförelse.
 
Jag vill hävda att de flesta framgångsrika rappare från USA har en utbildningsnivå över snittet.
 
Alltså var realness aldrig real. Alla var Papa Doc, hela tiden.
 
Men begreppet realness satte sig ändå. Från att det hetat att "it's not where you're from it's where you're at" (Rakim), blev det plötsligt jätteviktigt var och/eller vad du kom från.
 
Gangsta-rapp var ett rollspel som misstogs för verklighet. Plötsligt skulle alla hålla sig i sina respektive fållor. Estetiskt uttryck och åsikt skulle vara i linje med grupptillhörighet i termer av socioekonomisk bakgrund och race.
 
***
 
Det bästa med modernismen var att människan är fri från sin klan och sitt sammanhang. Från sin ätt och historia.
 
Alienation, säger vissa. Historielöshet och kontextblindhet.
 
Men: Också frihet.
 
Postmodernismen, identitetsvänster-relativismen, realness-skiten, vill ha oss tillbaka i fållorna. Autonom individ? Icke. Du är den du fötts till. Att låtsas något annat är enligt denna syn antingen CA eller kulturimperialism.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar