Nationalekonomin och patriarkatet (det tvåhundrade inlägget)

När Antropofagi nu jubilerar med det tvåhundrade inlägget känns det passande att återknyta till en grundtankegång i denna bloggs ständigt evolverande världsbild – konsumismen, militarismen, patriarkatet hänger ihop. I det här specifika fallet handlar det om hur patriarkatet genomsyrar den totalitära kapitalismens främsta bundsförvant inom akademien, nämligen nationalekonomin.

(Även rasismen ingår, men Anonym Internetz-rappare rappar:

Konsumismen, militarismen, och patriarkatet hänger ihop/
de som styr propagandan och fraktar vapen är vänner som träffas och hänger ihop/
kortsiktiga vinster för få, de har kvinnor de tvingar sig på/
och det hindrar ett välstånd för flera men det accepteras, för alla är höga på television/
om man väljer att tro? Det säger en del, att man kan välja att säga ifrån/
men det säger en del att väljare sällan vet var det som sägs så att säga säges ifrån/
varje löfte så tomt att det ekar, som quercus robur i plural/
vem tror dem de lurar, alla delvis, vissa alltid, visst det är dumt att förneka/
och om du sätter dig upp mot dem då blir det dig som de sätter sig på/
står du upp mot dem blir du blott ett stående skämt, bara välj, isoleringscell eller mitos/
de har dig i ett järngrepp, och de har din hjärna i ett järngrepp/
och de har dig gärna i ett järngrepp, sms-lån, teven på och en fernet/)

För att gå direkt till den heta gröten: Det finns grundlig forskning på att nationalekonomi är en osedvanligt sexistisk disciplin. Läs det här.

Att nationalekonomi är sexistiskt är inte förvånande givet den ideologiska släktskapen med högerns tankegods. Nationalekonomin är till stora delar en pseudo-vetenskap, som Beinhocker går igenom i The Origin of Wealth. Ekonomerna kopierade helt enkelt den tidiga, rudimentära fysiken, och låste sedan in sig i ett rum i några hundra år för att ägna sig åt sektbeteende.

Däremot finns det även "god" nationalekonomi, som exempelvis Krugman exemplifierar. Alla nationalekonomer är inte köpta av Republikanerna – vissa vågar tänka fritt och ifrågasätta modeller som bevisligen inte fungerar. Dessa ärliga och okorrumperade fritänkare kan åstadkomma både det ena och det andra med sin forskning, sina modeller, och sin analys.

Däremot måste en inse varje disciplins roll och ändamål. Förmodligen är det så att nationalekonomi, givet de nivåer av den stratifierade verkligheten som studeras (vetenskaps-schmilosofi), inte är förmögen att se exempelvis sexism. Det en inte kan se, eller bryr sig om att synliggöra, blir också mycket svårt att påverka. Nationalekonomi erbjuder helt enkelt inte de verktyg som behövs för att hantera sexism och sexistiska strukturer. Det behöver inte nödvändigtvis vara något vi klandrar nationalekonomin för – vi förväntar oss inte att matematiken, fysiken, eller konsten att skruva ihop kullager till cyklar ska ta kål på patriarkatet åt oss heller. När vi är ute för att skapa jämställdhet, då vänder vi oss till genusvetenskapen.

Så, hur ska nationalekonomer hantera det faktum att deras disciplin inte duger till att hantera disciplinens egna problem? Förslagsvis genom att vända sig till andra discipliner, såsom nämnda genusvetenskap, och gärna litta idéhistoria på det. Liksom nationalekonomen använder sig av matematiken för att göra uträkningar, och statistiken för att hantera data, bör hen använda sig av meta-vetenskaperna för att utveckla den egna disciplinen.

Problemet med många vetenskaper, och då kanske främst nationalekonomin, är nämnda korruption och sektbeteende. Dessa osunda influenser gör att nationalekonomerna ofta inte vill in och rota i den egna psykosen.

Korruptionen måste lösas genom att nationalekonomerna skaffar integritet, och slutar låta sig köpas av politiska intressen. Svårare ändå är att lösa sektbeteende. Här krävs att även den fristående nationalekonomin, den som inte låtit sig korrumperas, slutar hylla föråldrade dogmer och slutar se upp till auktoriteter som sedan länge borde störtats och skändats.

I ärlighetens namn så är nationalekonomer i regel självgoda nördar som stirrar på omvärlden genom lika tjocka som obstinata glasögon. Nationalekonomen är även en inbiten konformist och medlöpare. När intellektuella i andra delar av akademien ofta tävlar i unicitet och motsträvighet, springer nationalekonomerna hellre i flock.

När fritänkande själar börjar intressera sig för nationalekonomi, då kommer sektbeteendet möjligen krackerlera. Till den dagen måste alla vi andra betrakta just nationalekonomin med extra mycket skepsis. Att nationalekonomer så ofta har ena handen i policy-burken är vår tids största systemfel.