Antropofagi

lördag 15 februari 2014

Den fjärde ryttaren

Jag har länge ansett mig veta att konsumismen, militarismen och patriarkatet hänger ihop. Tack vare Valerie Solanas kan jag nu även väva in rasismen i den analytiska gobelängen. Låt mig förtälja hur jag ser på saken:

Konsumismens grundläggande princip är att sabba folks självkänsla, och sen lura dem att man kan konsumera sig lycklig och trygg. Detta görs genom att skapa ett ojämlikt samhälle med stora klassklyftor, låg social rörlighet, och en illusion av att individen kan lyckas om hen verkligen vill. I ett sådant samhälle är det ditt eget fel att du är fattig, och fattigdom är stigmatiserat eftersom det är ett symptom på individens förkastlighet. I ett ojämlikt samhälle mår folk dåligt. Konkurrensen är benhård, och de som inte lyckas blir utstötta. De som lyckas mår inte heller så bra, eftersom stressen man får utstå för att ligga på topp är rätt slitsam den med. Och givetvis är det allra bullast för de fattiga som har det skit.

För att optimera individens misär är sexismen ett utmärkt redskap. Genom ett enormt propagandamaskineri som infiltrerar varje vrå av våra liv cementeras ständigt könsrollerna i marknadens tjänst. Hur det offentliga rummet smyckas styrs helt av denna princip. Fin, fyndig gatukonst är förbjudet. Som den här höjdaren, som både är Hofstadteresque och hiphop på samma gång:


Grava påföljder, böter höga nog att sätta dig i en husvagn for life, är förknippat med graffitti. Samtidigt kan du inte nyttja kollektivtrafik utan att få patriarkatets beska syraattack på hornhinnan. Varje enskild bild är väl inte så farlig, men att den ständiga indoktrineringen påverkar hjärnan är bortom tvivel. Och illa mår folk.

Feta lår? Nya jeans! Inte snygg? Tjacka smink! Ingen ringer? Ny mobil! Eller som Sway Dasafo säger: Swipe! (Gotta keep up, gotta-gotta keep up!)


Kontentan är att kapitalismen alltid kommer att hålla patriarkatet i handen. Det är alltför mycket vinster förknippade med trånga och obekväma könsroller som ingen passar i. Även mansrollen är välintegrerad i den kapitalistiska logiken, såklart. Chords säger det så bra i Cynikaliosis:

And I know it’s about time and the money, and the money and time/
Working man at his house saying “honey I’m tryin’/
To get you everything you want, out runnin’ the line/
Nine-to-five, night shifts, until one of us dies/
So you can look like Kate Blanchet or Scarlett Johansen/
Parade around the block in the latest new fashion/
Million-dollar smile while you shop at the mall/
While I wait around the house for the doctor to call”/

Men militarismen då? Låt oss vända blicken mot Myten om krigserfarenheten.

Under 1sta Världskriget hittade det tyska propagandamaskineriet på Slaget vid Langemark, i sin iver att skyla över tyska förluster. Fokus flyttades från deppigare incidenter, där tyskar slaktats i massor, till det glammiga Langemark, där hjältedåden påstods ha duggat tätare än Warren Buffet. Slaget blev så småningom en del i Hitlers storytelling (jodå, PR-branschen såg likadan ut på 30-talet) om hur Tyskland knullats av 1sta Världskrigets segrarmakter. Hör och häpna – den inte särskilt gode Adolf hade märkligt nog närvarat vid Langemark denna bragdstinna dag. I sin beskrivning av det fiktiva slaget ägnade den blivande diktatorn ett duktigt stycke åt sin observation av hur de överlevande tyska soldaterna som lämnat slagfältet hade marscherade annorlunda än på vägen dit. Hitlers förklaring löd: Pojkar hade blivit män.

Hela 1900-talets krigshets, inför båda världskrigen och även i många andra sammanhang, handlade till stor del om maskulinitet. Ett klassiskt exempel är hur Suffragetterna (som annars mest slogs för kvinnors rösträtt) satte vita fjädrar på män som inte ville ut och dödas i skyttegravarna. Vit fjäder? Facking fjolla. Skämmes ta mig fan. I krigets inledningsskede var det dock inte många som behövde den typen av övertalningskampanjer. Att ge sig ut och kriga var ett glatt och ärofyllt äventyr som väldigt många unga män såg fram emot.

Sanimir Resic har forskat om Myten om krigserfarenheten under Vietnamkriget. Det genomgående temat är att vietnameserna beskrivs som homosexuella och fega av den amerikanska krigsmakten. Resic citerar även Lyndon B. Johnsons brevkorrespondens – Johnson vägrade avsluta det kostsamma kriget av rädsla att bli ihågkommen som en ”fegis” eller en ”omanlig man”. Manligare då att släppa en miljard ton napalm på barn, och avlöva en hel regnskog med agent orange.

Okej, könsrollerna gäller stenhårt i tider av upprustning och krigshets. De resurser som läggs på falliska leksaker till macho-bebisar som president Putin kunde lätt ha botat typ malaria, hiv, svält, vanvett och livsleda. Eisenhower varnade för det militärindustriella komplexet redan 1961, och sedan dess har försvarsbudgetar världen över svällt över alla breddar.

Konsumismen, militarismen och patriarkatet. Lite som tre av de fyra apokalyptiska ryttarna. Men hur kommer då rasismen in i bilden?

Har du inte läst SCUM-manifestet så gör det genast. Varje stycke ångar av briljans. Det är lite som en buffé som inte har några fillers, där varje rätt är luad ål. Du kan inte hitta en tillräckligt stor tallrik, utan måste ta direkt på brickan. Sen äter du med händerna. Skit i om folk kollar konstigt på dig.

En bit som råkade fastna mellan tänderna den här gången är följande:

Prejudice (racial, ethnic, religious, etc): The male needs scapegoats onto whom he can project his failings and inadequacies and upon whom he can vent his frustration at not being female. And the vicarious discriminations have the practical advantage of substantially increasing the pussy pool available to the men on top.

Solanas poängterar det som alla som har stått i publiken till ett Jimmy Åkessonskt tal redan vet: Alla de där synliga intergluteala klyftorna på de där trilska gossarna i foppatofflor signalerar inte rasbiologisk överhöghet. De där finlandsfärjefrekventerande förlorarna har en distinkt och troligen rättvisande känsla av att de lever skitliv. Och nu kommer ett babyface från Blekinge och talar med enkla ord om vems fel det är.

Nu är det kanske inte endast frustrationen över att inte vara kvinna som driver den gängse SD-väljaren. Dock failings and inadequacies, och syndabockstänket är det samma. Visst finns bruna skjortor från Köpenhamn till Östermalm som är överklass, men sedan utgången av Andra Världskriget skämde tysklandsvurmandet har det trots allt oftast gått högst en lundaprofessor i finansrätt per lantligt missnöjesinitiativ. (Professor Göran Englund reppade å andra sidan desto hårdare, medlem i Nysvenska Rörelsen och allt.) Med andra ord är det nog ofta den marginaliserade mannen som lägger den bruna rösten.

Problemet med syndabocken är detta: När den dör, lever problemen ändock vidare. Den marginaliserade mannen kan naturligtvis kortsiktigt vinna något litet på att vända sig mot det godtyckligt utvalda målet för den ilska man känner. Dock har den marginaliserade mannens missriktade ilska framförallt följden att den verkliga fienden går fri. Formlerna lyder:

försumma proletariatet = socialism

men

(försumma + fördumma)proletariatet = rasism

När man kombinerar en demontering av välfärden med en kapitalistiskt betingad fördumningskultur, blir resultatet att partier såsom SD får ökat stöd. I en totalitär kapitalism är högerpopulistiska missnöjesyttringar den enda acceptabla ventilen för den marginaliserades missnöje att pysa ut genom. (Här konspirations-teoretiserar jag om att det är nyliberala intresseorganisationen Almega som hindrar SVT att sända Stefan Jarls dokumentär Godheten om välfärdens demontering. Istället visar de väl Färjan eller nåt.)

Patriarkatet då? Jo, det är faktiskt mest män som röstar SD. Jag lät Chords berätta om breadwinner-rollen ovan, med några väl valda rader från låten Cynikaliosis. Att få vara den som tar hem baconet är den traditionella mansrollens yttersta mening. Valerie Solanas skriver:

Money [is a l]ove substitute. Unable to give love or affection, the male gives money. It makes him feel motherly. The mother gives milk; he gives bread. He is the Breadwinner.

Sammanfattningsvis känner jag att jag med gott samvete kan ansluta rasismen som den fjärde av apokalypsens fyra ryttare. Det är nämligen så att den marginaliserade mannens frustration över att inte kunna leva upp till mansrollen gör honom till en perfekt konsumist-slav. Han får en usel självkänsla som gör att han måste hävda sig genom meningslös statuskonsumtion. Som tvångsmässig konsumist är han också dömd att viga sin korta livstid till meningslöst arbete i någon cylinderhatt-krönt monopolgubbes tjänst – och vi vet ju vem som går vinnande ur den situationen. Den frustrerade mannen säljer sin dyra tid billigt. I den bottenlösa ångesten, som ett slösat liv och en sargad självkänsla oundvikligen föder, finns en drivkraft som skulle kunna vara samhällsomstörtande i en positiv bemärkelse. Istället ödslar han sin glöd på att kämpa för rätten att säga ”negerboll”, och rätten att slippa ta ställning till huruvida han ska skänka ett mynt till en rumänsk tiggare.

Konsumismen, militarismen, patriarkatet, och rasismen. Galopp! 

Jag är medveten om att det även finns kvinnor som röstar på SD, men då mina blogginlägg tenderar att bli alltför omfattande får jag nog återvända till den saken vid senare tillfälle.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar