Efter att ha lagt ca en månad mellan mig (i bemärkelsen spontana uppståndelsen av jaget i nutid) och resan, så noterar jag att inga bestående men tycks vara i sikte.
Ca en vecka efter trippen kunde jag inte lyssna på rapp utan ville bara ha pianomusik, tända ljus, te och varma bad. The blah-blah har dock gjort sitt återtåg, och jag har återgått till att hantera vardagen med arg Kano-grime.
Minnet av trippen har också fördunklats, snabbare än en mer extrovert och nykter händelse brukar göra - jag vill inte längre jämföra trippen med den gång då jag drog upp en jävligt stor fisk, eller den gång jag fick ett barn.
Jag känner fortfarande att jag inte nödvändigtvis måste återupprepa upplevelsen, men att jag mycket väl kan tänka mig att göra det någon gång i framtiden när det passar det sk. livspusslet.
Däremot har jag haft sittningar med mina medresenärer och jag tycker att vår vänskapsrelation helt klart gått stärkt ur det hela - vilket iofs. kanske hade kunnat uppnås med vilken som helst annan gemensam aktivitet. Särskilt som det är lite hysch-pysch och därmed innehåller en vi/dom-aspekt.
Under en av våra efter-sittningar konstaterade en medresenär att knarkandet inte verkade ha löst några (interna eller externa) problem. Vilket väl är en självklar men ändå intressant poäng, eftersom det visar att den förväntningen öht. fanns.
Sammanfattningsvis: Knarka är kul men inte revolutionerande. Betydligt trevligare faktiskt att tillsammans med mitt barn hänga i vårsolen i skogen och mata sothönor. Vi såg nötväckor också. Skitfin liten fågel faktiskt.
 |
| Sothöna. |
 |
| Nötväcka. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar