Efter att ha klagat så mycket på Freud (uppföljning här) har Antropofagi fått dåligt samvete och bestämt sig för att läsa litta av mannen. För att kränka kronologin börjar jag med Vi vantrivs i kulturen, som utkom under den senare delen av cigarr-mannens produktion (1932, eller om det är den första svenska utgåvan).
En sak som slår läsaren är att Freud var väldigt on point vad gäller förutsägelser om psykiatriska upptäckter av biologisk natur. I en diskussion av njutning och lycka pekar Freud på att narkotika ("för kroppen främmande substanser") kan göra oss nöjda, avtrubbade och/eller euforiska, men att kroppen även tycks ha motsvarande kapacitet i sig själv. Framtida "metapsykologiska" upptäckter kommer, tror Freud, att kunna förklara detta. Han (död 1939) mer eller mindre förutsäger upptäckten av dopamin (1960-talet), seratonin (1935), oxytycin (redan 1906, men före sent 1930-tal endast kopplat till amning) och andra viktiga signalsubstanser.
Det är också premissen för hela idén, att människan har biologiska grundegenskaper som inte riktigt finner sig tillrätta i den kulturella överbyggnaden. Aggression och libido (sexualitet) är två sådana aspekter. Här tolkar jag Freud mindre som en psykoanalytisk flummare av senare tiders snitt, och mer som en ganska biologistisk tänkare. Att hans samtid inte hade kommit längre i de vetenskapliga framstegen är något han själv ondgör sig över.
Kanske, bara kanske, skulle Freud ha kastat psykoanalysen under vagnen och omfamnat den mer biokemiskt inriktade psykiatrin?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar