Antropofagi

tisdag 29 mars 2016

Folk säger att det var Jonas fel, att han inte hade skrivit så bra och att hela pjäsen borde refuserats av Dramaten. Folk säger att det var Pablo Leiva Wenger som gjorde en ovanligt blek prestation, eller i alla fall att Pablo drunknade i Leonard Terfelts scennärvaro och pondus. Folk säger att första akten var för tråkig, att den var intetsägande och skitnödig. Folk säger att skendränkningen, som ändå gav lite nerv, och Bahar Pars, som ändå var lite snygg, inte var tillräckligt för att klä kejsaren.

Det var en tisdag strax efter påsk. Jag tummade manisk på en vikt papperslapp i jackfickan. Tunnelbanans puls dunkade genom mina skosulor. Linje 17:s många tallar susade förbi i dunklet utanför vagnen. Tomma säten, tomma ord.

Det var inte nepotismen som störde mig, att Hamadi och Jonas hade samma efternamn, eller att (Ison &) Filles brorsa dök upp i snart sagt varje pjäs signerad Khemiri. Det som störde mig var pretentionerna, och hur tomt det ekade där de gått fram.

Papperslappen som jag tummade på representerade föreställningen, floppen, men den representerade också 290 kronor cäsh. På föräldrapenning var det ganska mycket pengar att slänga i sjön en vanlig tisdag, och min irritation kunde därmed till viss del förklaras. Däremot var det nudelkeson som härbärgerade den verkliga förklaringskraften. Att Khemiri var så lat att han återanvände denna i dubbel bemärkelse billiga maträtt. Billig, och billig som representation av billig. Borde det för övrigt inte heta kesonudlar? Det var ju nudlar med keso, inte keso med nudlar.

Folk säger att Mani och Martina strulade för att Mani byggde sin självbild på breadwinner-förståelsen av mansrollen. Folk säger att detta är fucking skåpmat för klischémakare. Att följande låtar berättar samma historia med en finess som är 100 upphöjt till 12 ggr fetare än i Manis och Martinas fall:




Hundra upphöjt till tolv förresten. Folk säger att jag Eular, men det är precis min poäng. Vad menar Khemiri med alla nollorna och åren och siffrorna? Menar han att ekonomin är stor, och därför farlig? Att saker är komplicerade, och därför dåliga?

Folk säger att Antropofagi är bitter, att en inte kan störa sig så mycket på en pjäs, att det liksom inte är en tusendel så dåligt som när Lassgård snubblar sig igenom Utvandrarna på (ungefär) samma scen. Måhända. Men att jämföra skit med skit är inte en särskilt meningsfull aktivitet.

Folk säger att det ligger hos betraktaren. Jag säger, fuck folk. Skriv en fucking pjäs motherfucker som är något annat än repriserade Khemiri-favoriter och pseudointellektuell mysticism. Och var inte så jävla snygg och prisbelönt på samma gång. Tönt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar