Antropofagi

lördag 19 december 2015

Drivas tillbaka till öknen

Givetvis blir ingen någonsin förvånad över att SD, SD-medlemmar och SD-funktionärer är rasister på olika sätt. Själva den här nyheten är således inte så "ny". Backtrackandet av SD-juristen Joel Ankars synder väcker dock en historisk association.

"Bland annat kallade [Ankar] kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki för judesvin, försvarade apartheid och önskade att muslimer skulle 'drivas tillbaka till öknen, med vapen om så krävs'".

Just passagen om att muslimer ska "drivas tillbaka till öknen" ligger helt i linje med den ideologiske förfadern Lothar von Trotha. Olusoga och Erichsens Kejsarens folkmord (tidigare nämnt här) beskriver i detalj hur von Trotha folkmördade hereroerna. (Detta skedde i Namibia i början på 1900-talet. Läs boken!)

Jag citerar sporadiskt från sidan 160. Där vi kommer in i handlingen har den tyske generalen von Trothas styrkor omringat hereroerna, men dessa lyckas slå en bräsch i de tyska linjerna efter att ha utsatts för ett massivt artilleri-bombardemang.

"Exakt klockan sex följande morgon brakade de tyska kanonerna loss. De flesta hereroerna låg och sov i sina hyddor när de första granaterna kreverade mitt ibland dem. Människor slets i stycken av granatsplitter, hyddor sattes i brand [...] När hereroerna gick till motangrepp möttes de av de tolv Maximkulsprutorna som var strategiskt utplacerade omkring lägret.

[...]

Omkring klockan tre på eftermiddagen, efter nio timmars oavbruten strid, lyckades hereroerna till slut slå en bräsch i de tyska linjerna. Genombrottet kom när hereroerna erövrat en tysk ställning på sydöstra sidan av inringningen. Både den tidens kommentatorer och moderna historiker har spekulerat om att von Trotha kanske medvetet hade lämnat den sydöstra flanken svag i förhoppningen att hereroerna, om de lyckades bryta sig igenom, skulle tvingas att retirera ut i Omahekeöknen.

Den sydostligaste av de sex tyska avdelningarna, ledd av major von der Heyde, var mindre än de fem övriga. General von Trotha hade före slaget uppmärksammats på denna brist på balans. Rikskansler Bernhard von Bülow tvivlade inte på att det rörde sig om medveten taktik. Han skrev i sina memoarer [...]: 'För att snabbare bli av med hereroerna föreslog von Trotha att de skulle drivas ut i öknen tillsammans med kvinnor och barn.' Paul Leutwein, son till guvernör Leutwein, hävdade att hans far 'förutsåg att hereroerna skulle bryta sig igenom och att utbrytningen skulle följas av en flykt ut i sandvelden eller över gränsen. Han insåg att båda dessa alternativ skulle leda till hela folkets undergång.'

[...]

När mörkret föll den 11 augusti befann sig herrefolket, tiotusentals personer, på vild flykt genom luckan i de tyska linjerna, vilket innebar att de pressades i riktning mot Omaheke [...] Det var först i gryningen den 12 augusti som tyskarna riktigt förstod vad som hade hänt dagen innan. Då hade de flesta hereroer flytt ut i öknen.

[...]

Den 13 augusti började ett fåtal tyska förband följa efter dem ut i öknen. Kapten Maximilian Bayer beskrev den scen som de då mötte:

'Allt var totalt nedtrampat på ett cirka 100 meter brett stråk som visade vilken väg fienden hade tagit under flykten. Där hade hela folket, kvinnor och barn, åldringar och krigare, tillsammans med vagnar och otaliga djur, flytt hals över huvud. Överallt syntes tecken på hereroernas desperata, paniska brådska; de hade bara haft en tanke i huvudet, att rädda livet ... Längs vägen låg hudar, tomma vattensäckar, läderkassar och allt möjligt skräp som de flyende människorna hade kastat ifrån sig för att kunna fly snabbare.'

[...]

Adolf Fischer, en menig tysk soldat, skrev följande skildring av hereroernas öde i Omaheke:

'Större delen av hereroerfolket och dess boskap hade tydligen fått sätta livet till, för vi såg döda kroppsr ligga utspridda överallt bland buskarna utmed vägen. Var och en av oss förstod vad som hade hänt. På ömse sidor om oss låg uppsvällda, ruttnande kreaturskadaver. Gamarna och sjakalerna hade redan proppat sig fulla. De hade haft tillgång till oändliga mängder kött, mer än de kunde sätta i sig [...] Varje gång vi satt av från hästarna kom fötterna i beröring med människokroppar. Där låg en ung kvinna med vissnade bröst och det stelnade ansiktet täckt med flugor. Hopkrupen mot hennes höft låg ett dött foster [...] Där låg en pojke. Han levde ännu, men stirrade ut i natten med det idiotiska grin man ser hos människor som förlorat förståndet ... Ingen som deltog i denna ritt genom sandvelden kunde behålla tron på en rättfärdig försyn.'

Det var först efter slaget vid Waterberg som det blev uppenbart att von Trothas planer verkligen gick ut på regelrätt folkmord. Någon gång – förmodligen före själva slaget, men uppgifterna om tidpunkt varierar – gav von Trotha order till de tyska trupperna om att inte ta några fångar.

[...]

Det var vätskebristen som kostade flest liv. Hereroer som hade lyckats få med sig boskap på flykten släckte törsten genom att dricka kreaturens blod [...] De som inte hade någon boskap grävde brunnar, upp till nio, tio meter djupa, i de torra flodbäddarna i Omaheke. Om det sipprade fram lite vatten i botten på gropen blev det vild uppståndelse. Folk rusade till för att dricka, kanske bara för att krossas eller rent av begravas levande när väggarna i dessa provisoriska brunnar rasade ner över dem."

Fler redogörelser finns citerade om den helvetiska ökenvandringen. von Trotha begav sig även ut i öknen och hängde ett antal överlevande hereroer, samt utfäste i samband med detta en Utrotningsorder med målet att utrota hereroerna i det Tyska Sydvästafrika. Utrotningsorderns enda bevarade exemplar finns i Botswanas riksarkiv. "Denna urkund är nära nog unik: en uttrycklig, skriftlig deklaration om att man avser begå folkmord."


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar