Avseende världens undergång talar vissa om alarmism, och stöder sig på att världens undergång har varnats för förr. Vanligen börjar en sådan alarmism-shaming med att tabloidernas värsta varningsrubriker (om exempelvis klimatförändringen) cherry-pickas för att visa hur hetsigt och osakligt det varnas.
Därpå sker ett Pulp Fiction-esquet tidshopp tillbaka till t.ex. de gamla mesopotamerna och deras undergångsprofetior. Några ytterligare nedslag i historisk tid, mellan ca 8000 f.kr. och 1800-snåret e.kr., för att visa att ack i alla tider har det osakligt ropats varg.
Därpå blir genomgången mer specifik. Fler domedagsprofetior, av en mindre religiös art, staplas upp under 1900-talet. Här ingår ofta några miljögiftsskandaler, boken Tyst vår, befolkningsbomben, hiv, samt kärnvapenhotet. Inga av dessa hot visade sig verkliga, resonerar alarmets-shejmaren, ty jorden står (står en sfär?) ännu här till beskådan.
Pga. all denna historiska alarmism ska vi sedan dra slutsatsen att klimatförändringen är bogus.
***
En sak som slår Antropofagi med denna argumentation är: Vafan, kärnvapenhotet?
Det är ju på inget sätt så att världen idag är nedrustad. MSB (numera en smula smutsade av SDU-kopplingar, ska en tro af Kleen) berättar att hotet idag bl.a. utgörs av sk. smutsiga bomber, samt att Nordkorea har kärnvapen (yikes). SvD rapporterar att antalet stridsspetsar som innehas av Sovjet/Ryssland och USA minskat sedan toppnoteringen 1985, men att trenden återigen ser ut att vända. Sipri rapporterar att det idag finns ca 16 000 kärnvapen i världen, där Indien och Pakistan (ej kompisar) samt Israel (helt galna högerextremister med en rasistisk statsbärande ideologi, omgivna av helt galna antisemiter som vill utrota dem) sitter på några. Nä, läget är på inget sätt soft.
Kärnvapen har smällt några tusen gånger sedan 1945, men enda gången de använts i skarpt läge var i Hiroshima och Nagasaki under slutskedet av andra världskriget. I 70 år har kärnvapenhotet således hängt över oss. Det är en ganska kort tid. När vi pratar om så ytterst destruktiva effekter, och så väldigt komplicerade bakgrundsfaktorer som olika staters inrikespolitik + världspolitiken + tekniska moment och element, då känns det som att sannolikheten för att det ska smälla är helt sjukt svår att beräkna. Men mer sannolikt ju längre tid kärvapenhotet har till sitt förfogande, givetvis. Att vi klarat 70 år betyder föga. Idag är stora delar av jordens yta kontrollerade av krigsherrar och terroristsekter, som Daesh, al-Shabaab och Boko Haram. Putin känns så klart djupt oskön, och Nordkoreas härskande elit är mer vansinnig än transparent. Vem som mer kan skaffa kärnvapen, och vad deras agenda är, är det nog ingen som vet med säkerhet.
***
Eliezer Yudkowsky har skrivit artikeln Cognitive biases potentially affecting judgement of global risk (2008). (Har tidigare nämnt och förklarat fyra av dessa bias här, men artikeln är läsvärd i sin helhet och givetvis oändligt mycket mer ingående.)
Yudkowsky varnar (avsnitt 12. A Final Caution) för att fastna i psykologiserande och bortse från faktan: "The temptation of psychology is that, knowing a little psychology, we can meddle in arguments where we have no technical expertise—instead sagely analyzing the psychology of the disputants." Däremot är det bättre att känna till alla kognitiva bias än att icke göra det.
Vidare, att vi pratar om risker som handlar om hela mänsklighetens fortlevnad gör oss inte bättre på riskbedömning:
"Thinking about existential risks falls prey to all the same fallacies that prey upon thinking-in-general. But the stakes are much, much higher. A common result in heuristics and biases is that offering money or other incentives does not eliminate the bias. Kachelmeier and Shehata (1992) offered subjects living in the People’s Republic of China the equivalent of three months’ salary. The subjects in these experiments don’t make mistakes on purpose; they make mistakes because they don’t know how to do better. Even if you told them the survival of humankind was at stake, they still would not thereby know how to do better. It might increase their need for closure, causing them to do worse. It is a terribly frightening thing, but people do not become any smarter, just because the survival of humankind is at stake."
Det är inte på något vis så att människor som dömer ut kärnvapenhotet (eller något annat hot) som alarmism, egentligen har något informerad uppfattning om vad det är de pratar om.
***
En bekant förkastade nyligen climate change som alarmism. Men, sa jag, forskare bedömer att vid fyra graders ökning av jordens medeltemperatur kommer amazonas försvinna (vilket redan är på gång, tydligen) och större delen av Sub-Saharan Africa bli obeboeligt. När tundran tinar och metangasen läcker ut kommer växthuseffekten accelerera kraftigt. När polerna smälter kommer jorden reflektera solstrålar i mindre utsträckning, och således bli oförutsägbart mycket mer påverkat. Bangladesh, världens mest tätbefolkade landområde, kommer läggas under vatten vid en ganska modest höjning av havsytan. (Lite lättje-källa på det.)
– Det bekommer inte mig, svarade den bekante.
– Vi i den rika världen kommer klara oss bra. Dessutom kommer de förändringar du talar om ske först efter att jag personligen är död.
Dessa utsagor speglar givetvis att jag och den bekante håller oss med olika circles of concern. Men de speglar också, anser jag, att den bekante fallit offer för några av de kognitiva bias som Yudkowsky varnar för. Det är inte alls så att vi enkelt kan förutse hur klimatförändringens effekter kommer att slå, och mot vem eller vilka. Vi vet inte heller med säkerhet när i tiden respektive effekt kommer att sas. effektueras. Den bekante tar så vitt mig anbelangar allt för lättvindigt på risken.
Däremot; har en en circle of concern begränsad till sig själv, så är "kostnaden" för mänsklighetens utrotnad inget att ta med i beräkningen – endast det egna köttet och det egna jaget bär ett värde. Individualistens apokalyps är döden – skulle alla andra dö samtidigt så gör det varken till eller från. När den egna subjektiva vyn släcks, då upphör också hela världens existens.
Det tråkiga för individualisten är att apokalypsen därmed är obönhörlig. Klimatförändringarna kan vi kanske stoppa, kärnvapnen kanske inte behöver smälla. Men individen kommer med all säkerhet att dö.
***
Det var ett sidospår. Sensmoralen i den här historien är att alarmism-alarmismen har gått för långt. Allt för många gånger har meta-alarmisterna ropat att alarmisterna har ropat varg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar