Ann Heberlein moraliserar om att kontemporärt snusk smäller lägre än, typ, Höga Visan. Antropofagi låter henne exemplifiera tendensen att se sexell frigörelse som romantikdödande. Och tillägger att, javisst dödar sexuell frigörelse romantiken, men det är på gott.
Kärleksvurmandet är en smutsig rest från den nationalromantiska 1800-talets värsta mysticism. I dag leder kärleksvurmandet till att helt sunda människor identifierar sig som sexmissbrukare, att kvinnor underkastar sig patriarkatet och binder sig vid misshandlande män, att ensamma människor förblir ensamma pga. skev verklighetsuppfattning som pådyvlats dem via kärlekspropaganda i form av romantiska komedier.
Ve dig, Heberlein, för dina ruttna åsikter. Gläds istället över att de kommande generationerna inte lägger locket på och inte begränsar sig. Sexuellt frigjorda som realiserar sina dopaminreceptorers fulla potential, icke skall de väl baktalas av en gammal bipolär kristen tant.
Detta, Heberlein, borde du i själva verket hålla med om, givet din antimoralistiska ståndpunkt i "våldtäktsfrågan" – jag tänker på ditt deltagande i debatten i samband med Hagamannens frisläppelse. Du argumenterade starkt och modigt för att våldtäkt är misshandel plus stigma. Du framstod som något rabiat i den TV-sända debattpanelen, och sattes väl lite på plats av brottsoffer-tjommen som menade att han träffade många utsatta vars upplevelser han ansåg att du icke ska förringa. Att då våga lyfta blicken och satsa på den antimoralistiska hästen är en bravur och en bedrift.
Välj din väg, Heberlein. Moralist eller antimoralist. Eller kanske helt enkelt en komplex och motstridig människa som alla vi andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar