Ja har tänkt en jävla massa smarta saker genom åren, men inser att ingenting lyser upp skyn som en mustig metafor. Tankens fyrverkeri kallar ja han.
Texempel är komposten däri ja nedlägger en rutten mango en perfekt metafor för västerlandets överflöd. Det finns ingen rimlighet för insekterna att en mango av alla frukter ska komma dom tillgodo. Dom lever i kalla gamla Sverige för fan.
Tänk på den sjuka globala struktur som ligger bakom att en superkoncentrerad rymd i en plåthink i texempel Blekinge är värsta saftiga festen för larver och kryp. Det är någon som har odlat och besprutat och skördat mangon i fjärran land, det är någon som har fraktat mangon på en båt sannolikt. Det är även någon som har mottagit mangon i hamn, kört den på lastbil, och frontat den snyggt i affärn.
Det är någon som jobbar med ett jobb – jobbet är egentligen inte ett jobb utan bara ett förtäckt sätt att fördela kolonialmaktens roffade skatter – som har betalningsmedel som går att växla in mot produkter och tjänster såsom mango. Man har bestämt att denna person ska få en viss mängd mango, av all mango som samhället producerar. En annan person kanske har rätt till en mycket mindre mängd mango, vilket inte speglar hur många timmar personen befinner sig på en arbetsplats, hur tungt personen sammanlagt lyfter under en dag, eller hur moralisk personen är i Guds eller annans ögon.
Sen har personen som införskaffat mangon inte orkat äta mangon, eller inte ätit den i tid. Så fort den blir bara lite lite för saggig så slänger personen mangon i komposten. Och så plötsligt är det fest för insekterna! Jävligt otippat från deras perspektiv. Dom som väl knappast kan överblicka hela den långa kedjan av händelser, maktstrukturer och historik som burit mangon till deras munnar och snablar.
Jallafall. Det va bara ett exempel på en jävligt användbar metafor. En annan kom ja på när ja besökte mitt farföräldrahem i Norrköping. Detta va i samband med begravning och liknande så det va känslor inblandade kan ja lugnt säga. Ja hade liksom anledning att ta in lite andakt och lyfta blicken från den futtiga vardan en sekund.
Det tomma huset va så satans stor och lyxigt. Det va mahognymöbler och snurrstolar man aldrig fick snurra på. Det var ett vardagsrum man aldrig fick va i som hade perfekt blank parkett. Det va kristallkronor och borgerlighet på det hela taget. Detta va kan jag tillägga när ja va tonåring.
Det ja tänkte va att det tomma stora huset som mina förfäder byggt upp i stort överdåd, att för mej att va där var som att som sentida europé traska runt i imperialismens tomma salar. Man undrar hur Wien byggdes liksom, denna konserverade Mozart-fis till stad med sin överdådiga gräddbakelsearkitektur. Eller hur spanska kungens slott i Madrid kan ha ett helt rum helt i guld. De finns liksom ingen rimlihet i detta.
Samtidit e det tomt i huset nu för arkitekterna är borta, döda å begravda. Här går man runt och identifierar sig ej de minsta med varken spanska kungahuset eller Mad Men-generationens karlakarlar. Ett förfallet imperie kanske man tänker, eller en förgångli era. Som Söderstadion som dom rev nu.
Tanken e svindlande. Tack för mej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar