Antropofagi

måndag 10 mars 2014

Smells like bacon

Jag har suttit fast lide länge på ett tåg. Det blir några P3 Dokumentär då, för tidsfördrivet. Den här godbiten, om ”barnläkaren” (egentligen narkosläkare) som åtalades för mord på ett barn, innehåller mycket härlig rättsröta och prestige-fuckerism. Barnläkaren misstänks alltså för mord enbart eftersom polisen har noll medicinsk kompetens, och eftersom rättsmedicin har usla rutiner för provtagning. Lyssna och förfasas!

En aspekt av dokumentären som jag tyckte var speciellt intressant är hur barnläkaren blir behandlad av polis och häktespersonal. Historien är väldigt lik den vi tidigare hört från, säg, Promoe, Adam Tensta och Labyrint (m.fl. rappare från Sveriges alla hörn). Barnläkaren blir slagen och spottad i ansiktet, hon blir misstrodd och misskrediterad, hon blir allmänt kränkt och får inte tillgång till sina mediciner. Med mera. I dokumentären om rättsfallet är detta närmast en detalj, men det säger en hel del om hur förhållandena ser ut i svenska häkten och inom polisväsendet.

När nämnda rappare, rasifierade eller bara med en jävla skäggväxt, vittnar om övergrepp viftas det ofta bort. Härvidlag finns några olika synsätt:

1). Rappare fabulerar, överdriver, ljuger.
2). Eftersom det är rapp så är det bara fiktiva historier, så att säga urbana sagor.
3). Eftersom det är rapp så hör vi inte vad de säger.
4). Eftersom det är rapp så lyssnar vi inte.

En läkare däremot, hennes vittnesmål kan vi inte gärna förkasta. Man hör på rösten och den oklanderliga svenskan att hon omöjligen kan ha orent påsmjöl. Beläst och trevlig, dessutom djurvän.

Olika vittnesmål värderas olika, beroende på mottagarens fördomar. Det är därför polisen kan komma undan med så sjukt mycket skit – ingen tror på offrens berättelser. Ibland failar man dock, när man råkar upprätta dokument med rasistiskt innehåll (Negern Niggersson-gate), spela in rasistiska tillmälen (Apajävlar-gate), eller få sin yrkesutövning dokumenterad medelst filmkamera (hundförar’n-gate). Annars kan det vara svårare att få veta vad som hände – hur var det med dödsskjutningen i Husby egentligen? Visst, polisens beteende (inklusive lögner) tyder på att de försökte mörka incidenten, men vad som faktiskt hände går inte att utreda.


Att polisen har extrema problem med rasism är tydligt. Att man sällan ens ser problemet med racial profiling, romregistret, rasistiska tillmälen, trist bemötande och random trakasserier tyder på en verklighetsbild som helt skiljer sig från den gängse. Så som rättssystemet (inte) fungerar hör det dessutom till ovanligheterna att poliser väl ställs till svars för sin grova brottslighet. Det är dock inte bara polisen vi bör förfasas över. Även svenska häkten är välkänt usla, i alla fall om man ska tro FN och Europarådet.

Det sjuka är att det ska till en läkares eller EU-utredares ord för att folk i allmänhet, och politiker i synnerhet, ska våga se bilden av polisen som en dysfunktionell och extremt problematisk organisation. Okej, man lyssnar väl på Leif GW också, när han berättar om hur extremt få brott polisen faktiskt lyckas utreda.

Jag har personligen upplevt otaliga exempel på att poliser kan vara dumdryga idioter som helt utan anledning jävlas med individer utifrån ett urval som deras fördomar gör. Som grisrosa/ickerasifierad medelklassgosse har jag naturligtvis kommit extremt lindrigt undan, men ibland har det räckt med att vara tonåring, ute vid en nattlig tidpunkt, för att få en skopa grisskit på sig. Jag har blivit stannad och visiterad när jag har cyklat hem sent på natten (”Är det din cykel?”), och även anklagad för att vara berusad när jag har varit på väg till jobbet kring fyratiden på morgonen. Även de mest propra personer i min omgivning har råkat ut för liknande saker. De med lite mer dreads och/eller häng har i regel värre historier än så att förtälja.

Vidare har jag, i rollen som brottsoffer, upplevt hur otroligt nonchalant och inkompetent polisen är. Man bekymrar sig inte om att ringa vittnen ens när man har deras telefonnummer framför sig. Man begär inte ut övervakningsvideomaterial ens när det hade kunnat lösa ett grovt brott. Framförallt gör man allt för att misstänkliggöra och skuldbelägga brottsoffret, istället för att bekymra sig om att anlägga någon slags trevligt bemötande. Kort sagt: Ska vi snacka anekdotisk bevisföring kommer svensk polis inte få något vidare toppbetyg i min bok. Kollar vi dessutom på statistiken så kan man undra vad de överhuvudtaget håller på med.

Ett exempel som är för "bra" för att vara sant, är hur en vän till mig tvingades spendera natten i en fyllecell eftersom hennes ögoninflammation fick polisen att anse att hon hade brukat cannabis. Det var inte möjligt att bara lämna prover och identitetsbevis och sen bege sig hemåt i väntan på (friande) provsvar. Det var inte möjligt att få tillgång till de ögondroppar för ögoninflammation som hon hade i handväskan. Det var inte möjligt att ringa hem till barnvakten och meddela varför hon inte kunde komma hem till avtalad tid. Det var framförallt inte möjligt att få någon form av upprättelse för den kränkande behandlingen hon som helt oskyldig medborgare tvingats utstå.

Polisen är en organisation som gör väldigt mycket skada, och väldigt lite nytta. Kanske dags att låta den insikten övergå i någon form av handling?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar