Antropofagi

fredag 7 mars 2014

Sensei Johansson

Antropofagi-bloggen har tidigare fördjupat sig en smula i begreppet självkänsla. Ni vet det där som är resultatet av skillnaden mellan vad du har och vad som ger dig status. Det där som syns i ditt steg, i din blick, och i hur du bär din sidenkravatt eller din trasiga sko. Självkänslan bestämmer vad du kommer ta dig för – det sätter din initiativkraft, ditt mod, din uppfattning om din egen kapacitet. En dålig självkänsla är en synnerligen tung boja. En dålig självkänsla föder även hat och aggression, vilket så småningom kan leda till att man lagförs. Så mals ens ringa kött mellan maskinens trubbiga kuggar.

Självkänslomekanismen är en psykologisk sådan, en individuell och subjektiv upplevelse, en subtil men förödande följd av strukturens diktat. Kampen mellan strukturen och aktören kan vara det som skapar aktören – en aktör som följer strömmen har ingen egentlig autonomi. Självkänslans förruttnelse är då strukturens sätt att kväva glöden, kväsa kampen, avskaffa autonomin.

Att självkänsla är ett så svårligen kvantifierat begrepp gör att det ofta undflyr oss i debatt och diskussion. Du kan inte enkelt sätta siffror på hur en viss ginikoefficient korrelerar med en viss nivå av självkänsla i en viss inkomstgrupp. I The Spirit Level kringgår man problemet genom att beskriva mekanismen, och samtidigt statistisk påvisa vidhängande kvantifierbara problem såsom olika aspekter av folkhälsa. Dock krävs det andra metoder för att beskriva subjektets interna, psykologiska stympning. Här kommer skönlitteraturen in i bilden.

Svensk arbetarklasslitteratur är en veritabel skatt när det kommer till beskrivningar av dålig självkänsla. Ett paradexempel är Elsie Johanssons trilogi bestående av Glasfåglarna, Mosippan, och Nancy. Johanssons mästerverk är utkomna under slutet av 1990-talet, men fångar oklanderligt och gripande 30-talets Sverige och dess klassamhälle. Outtalade känslor, kvävda drömmar, inåtvänd sorg, saknad och bitterhet – alla dessa nyanser av elände får läsaren tillfälle att vältra sig i. Samtidigt fångar Johanssons precisa pennföring huvudpersonen Nancys sublima känsloliv – en ljuskropp av livsglädje som sprattlar i en trög sörja av normer, missriktad hänsyn, självdestruktiv återhållsamhet.

Vänstern vinner med "rationella" argument. Däremot får vi inte glömma de finare nyanserna av verkligheten, de där nyanserna som egentligen utgör merparten av varje enskild individs upplevelse av sin situation. Den sanna synergin sker när vi lyckas koppla samman den där ginokoefficienten, eller det där ohälsotalet, med den kvalitativa förståelsen för de många individernas respektive känsla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar